Erik Ahlman

Mikko Salmela

 

Erik Ahlman var filosof och språkvetare. Han inledde sin akademiska karriär som lärare och forskare i klassiska språk för att senare övergå till filosofin. Ahlman var en finländsk föregångare inom kulturfilosofi, fenomenologisk värdeforskning och hermeneutisk-fenomenologisk människovetenskap.

 

Levnad och akademisk karriär

Erik Gustaf Ahlman föddes 8.5.1892 i Åbo som rektorn och pastorn Johan Markus Ahlman och Maria Lovisa Holstius’ förstfödde. Han blev student 1910 från Åbo klassiska lyceum och inledde sina studier vid Helsingfors universitet med klassiska språk samt grekisk och romersk litteratur som huvudämnen. Som biämnen läste han teoretisk filosofi och finska språket och litteraturen, i vilka studierna även kom att omfatta huvudämnesnivå. Ahlman avlade filosofie kandidatexamen 1913 och licentiat 1916. Samma år presenterade han sin doktorsavhandling Das lateinische Präfix com- in Verbalzusammensetzungen.

 

Efter att ha doktorerat 1919 arbetade Ahlman som lärare i klassiska språk i Åbo och Viborg samtidigt som han fortsatte med språkvetenskaplig och filosofisk forskning. Han gifte sig 1922 med den danskfödda sjukgymnasten Else Valborg Friis (1894-1977). Ahlman utnämndes till docent i filosofi vid Helsingfors universitet 1926. Han sökte vid samma universitet en professur i teoretisk filosofi 1930, men drog tillbaka sin ansökan mitt under behandlingen. I Åbo tävlade han om professuren som blivit ledig efter Kaila men som slutligen gick till J. E. Salomaa. Ahlman arbetade de följande fyra åren som biträdande professor i klassiska språk vid Helsingfors universitet och utnämndes därefter till professor i filosofi och teoretisk pedagogik vid den året innan grundade pedagogiska högskolan i Jyväskylä. Han var också nämnda högskolas prorektor åren 1935-1940 och rektor 1940-1948. I egenskap av ansedd vetenskapsman var han en viktig tillgång för den unga högskolan som kämpade för sin existens under 1930-talet.

 

Då Ahlman år 1948 utsågs till professor i praktisk filosofi vid Helsingfors universitet innebar det för honom en befrielse från vetenskaplig isolering. Förflyttningen skedde dock vid en olämplig tidpunkt såtillvida att Eino Kaila vid samma tid lämnade sin professur i teoretisk filosofi och den unga innehavaren av den svenskspråkiga filosofiprofessuren, G. H. von Wright, flyttade till Cambridge för att efterträda Ludwig Wittgenstein. I praktiken var Ahlman tvungen att sköta bägge professurerna vid sidan av sin egen tjänst ända fram till 1951 då en efterträdare till Kaila hittats och von Wright återvände till Finland. Sannolikt försvagades Ahlmans hälsa drastiskt av arbetsbördan då han efter kort sjukdom avled 27.8.1952.

 

Filosofins delområden och centrala verk

Man kan karakterisera Ahlman som en rätt långt självlärd filosof, som övergick till filosofin – liksom Friedrich Nietzsche – av ett inre behov. Även tidens händelser, däribland första världskriget, Finlands självständighet och inbördeskriget, närde hans behov att begrunda världsåskådningsfrågor. Frukten av begrundandet, Arvojen ja välineiden maailma (sv. ung. En värld av värden och medel. Ett etisk-idealistiskt försök till världsbetraktelse), utkom 1920 och influerades starkt av Arthur Schopenhauers tankar om viljans metafysik, Henri Bergsons livsfilosofi och Nietzsches etiska individualism. I sitt senare tänkande, om än starkt influerat av Immanuel Kant och Max Scheler, höll Ahlman fast vid verkets centrala tanke om viljan som underbyggande värdena. Schelers verk inspirerade också Ahlman i hans forskning inom den filosofiska antropologin.

 

Ahlman kan sägas ha en intuitionistisk och fenomenologisk syn på filosofi. I takt med att hans filosofiska verksamhet fördjupades ersattes de metafysiska spekulationerna i debutverket snart av kritisk reflektion över de egna intuitionerna. Intresset för fenomenologin, med vilken han blivit bekant under 1920-talet, ökade hans kritiska hållning. Han delade ändå inte dess grundare Edmund Husserls tankar om fenomenologin som en ny metod för en vetenskaplig filosofi. I likhet med Scheler, vars filosofi han stod närmare, ansåg Ahlman att den fenomenologiska rörelsens viktigaste uppgifter var att föra fram och vidareutveckla influenserna från Nietzsche, Bergson och Wilhelm Dilthey samt att skapa en alltomfattande världsåskådning. Varken Ahlman eller Scheler var intresserad av Husserls transcendentala fenomenologi, dvs. undersökningen av de medvetandeakter som bygger upp verkligheten. Deras intresse riktade sig snarare mot den mänskliga livsvärld som manifesteras genom dessa akter. I denna utgångspunkt förenas såväl hos Scheler som hos Ahlman en stark livsfilosofisk strävan till erfarenhetsöverskridande metafysiska synteser.

 

Ahlmans produktion kan indelas i två huvudområden, språkvetenskap och filosofi, där det senare är betydligt mera omfattande. Hans språkvetenskapliga huvudverk är den 1926 utkomna Das normative Moment im Bedeutungsbegriff, där han undersöker betydelsens begreppsliga och språkets normativa natur samt begreppens emotionella betydelsenyanser. Det senare temat fördjupades i hans artikel ”Arvoarvostelmista” (svenska ung. ”Om värdeomdömen”) i Ajatus (1929). I en artikel om deontisk logik “Saamisen käsitteen suhde pitämisen käsitteeseen” (1942), betraktade han begreppen ’få’ och ’böra’ (titeln betyder ungefär ”Förhållandet mellan begreppen få och böra).

 

I bakgrunden till Das normative Moment im Bedeutungsbegriff ligger den åtskillnad mellan två aspekter på språket som introducerats av Ferdinand de Saussure (1857–1913), nämligen det normativt definierade språksystemet (langue) och det talade språket (parole). Ahlman ställer frågan om språksystemets språkbruksreglerande och -styrande normativa karaktär kan återföras på språkbrukets kausal-psykologiska faktorer. Han avvisar denna psykologistiska uppfattning som ett hot mot språkvetenskapens autonomi på ett sätt som liknar Edmund Husserls behandling av logiken i Logische Untersuchungen (1900). Betydelser är enligt Ahlman normativa medvetandeakter, som bestämmer att ett visst medvetandeinnehåll följer på ett visst språkligt uttryck, såsom en association eller en känsloupplevelse. Även om betydelserna bestämmer medvetandets innehåll så hör de inte enbart till medvetandet, utan befinner sig bortom de privata medvetandena.

 

Ett annat intressant tema i Ahlmans språkfilosofi är den emotiva laddning han identifierar hos betydelser. Ahlman påpekar att de flesta begrepp inbegriper ett positivt eller negativt omdöme. Det är inte godtyckligt om man talar om ”folket”, ”massorna” eller ”pöbeln”. Betydelsernas ”värdenyanser” (på finska arvoväritys, ö.a.) avslöjar att många livsvisdomar som i vardagstänkandet betraktats som djupsinniga är innehållsmässigt intetsägande tautologier eftersom ”de enbart syftar till vissa obestämda omdömen, som språket själv redan utfört genom att ha utrustat begreppet med en ’värdenyans’” (Ahlman 1929, 103-104). Ahlman godkänner den emotivistiska uppfattningen att värdeomdömen inte är påståenden som representerar verkligheten. Däremot delar han inte den emotivistiska uppfattning som likställer värdeomdömenas mening med deras användning för att uttrycka eller påverka känslor. Alasdair MacIntyre (1981) har senare gjort en liknande åtskillnad mellan moralomdömens mening och användning. Enligt honom utgör emotivismen en korrekt beskrivning av hur moralomdömen används i det moderna västerländska samhället, men en inkorrekt teori om deras mening. Idén om betydelsernas emotiva uttrycksfullhet innebär för Ahlman ett meningsfullt sätt att tolka den fenomenologiska värdeteorins påståenden om ideala värdeentiteter, som uppfattas genom omedelbar intuition. Ahlman ifrågasätter inte möjligheten att värden kan uppfattas intuitivt men anmärker att den är svårare att berättiga än de flesta fenomenologer antagit.

 

I artikeln “Saamisen käsitteen suhde pitämisen käsitteeseen” visar Ahlman att det tillåtna (få) är ett självständigt normativt begrepp, som inte kan reduceras till det påbjudna (böra) och att likgiltighet är ett värdeladdat begrepp. Ur detta följer i praktiken att man inte kan dra några slutsatser om det tillåtna eller det likgiltiga utgående från en värdefri vetenskap. Eino Kaila ansåg att essän var Ahlmans viktigaste vetenskapliga prestation.

 

Debutverket Arvojen ja välineiden maailma – eettis-idealistinen maailmantarkastelukoe (1920, 2. språkligt förnyade upplagan 1967 (ung. ”En värld av värden och medel. Ett etisk-idealistiskt försök till världsbetraktelse”, ö.a.]) inleder Ahlmans filosofiska produktion. Den metafysik som presenteras i debutverket är besläktad med Schopenhauers voluntarism och Bergsons vitalism. Dessa indelar världen i den uppenbarade, fenomenala verkligheten och i det metafysiska ‘tinget i sig’, som Ahlman i likhet med Schopenhauer antar vara detsamma som viljan. Den transcendenta viljan strävar mot två mål: att bevara och att uttrycka sig själv. Ahlman antar att den transcendenta viljan är latent inbegripen i varje individs vilja. Men endast ett begränsat antal viljetendenser, dvs. motiv, kan förverkligas hos varje individ. De influenser som bäst stämmer överens med individens grundvilja och vars förverkligande omgivningen gynnar förverkligas. Förverkligandet av de med individens väsen överensstämmande värdena är också utgångspunkten för Ahlmans etik.

 

Ahlmans grunduppfattning om värdenas natur är subjektivistisk. I Arvojen ja välineiden maailma förenar han Schopenhauers viljemetafysik och Bergsons intuitionism med Nietzsches etiska ståndpunkt att det är varje individs skyldighet att bli sig själv och skapa sina egna värderingar. Varje individs vilja stöder just de värderingar som är utmärkande för henne, som hon måste upptäcka och renodla från yttre influenser och ta som rättesnören för sitt handlande. Ahlman ställer också upp en teori om ”kollektivpersonligheter”, om hur människor som delar värden förenar sig på ett andligt och socialt plan, t.ex. religiösa och ideella grupper eller nationer. I samma verk för han också fram teorin om dikotomin värde och medel, som han vidareutvecklar i sin senare kulturfilosofi. Den transcendenta viljan representerar värderingar och allt annat, människokroppen medräknad, tillhör de medel som förverkligar värderingar.

 

Ahlmans följande verk är essäsamlingen Teoria ja todellisuus (1925) (”Teori och verklighet”). Verket innehåller intressanta essäer om bl.a. filosofins natur, ondskans problem, Narkissosmyten, samt om de ställföreträdande förverkligandena av överindividuella strävanden. Huvudlinjen i Ahlmans värdefilosofi fortsätter dock först i verket Totuudellisuuden probleemi (1929) (”Sannfärdighetsproblemet”), i vilken han presenterar huvuddragen i sin sanningsenlighetsetik. ”Problemet” som behandlas i verket gäller hur man ibland diverse introspektiva illusioner kan finna individens väsentliga värden. I sammanhanget diskuterar Ahlman Freuds psykoanalys. Som intuitionist tror Ahlman att de värderingar som överensstämmer med individens transcendenta vilja är förknippade med en omedelbar intuitiv säkerhet, emotionell evidens. Evidensen kan vara självbedräglig, den kan bero på känslonyansen i ett begrepps betydelse; dess objekt kan variera i takt med att individens medvetandetillstånd ändras, och en självkritisk hållning utplånar evidensen helt. Eftersom intuitionen inte utgör en tillräcklig grund för att omfatta värderingar, så bör man i slutändan anamma tron på deras giltighet på ett existentiellt sätt.

 

I Olemassaolon “järjellisyys” arvometafyysillisenä ongelmana (”Tillvarons ’rationalitet’ som ett värdemetafysiskt problem”), som utkom 1938, betonas Ahlmans uppfattning om värdefilosofins – sett ur ett vetenskapligt perspektiv – metafysiska karaktär. Varken värdenas existens eller deras kvalitativa karaktär kan undersökas med hjälp av vetenskapens teoretiskt-kognitiva metoder. En fenomenologisk värdefilosofi som grundar sig på emotionell evidens kan således inte uppfattas som en vetenskap utan bör erkännas som metafysik, men trots allt som grundläggande för det mänskliga livets meningsfullhet. Frågor om tillvarons ”rationalitet”, dvs. dess meningsfullhet, samt värdenas existens och giltighet kan enligt Ahlman besvaras av en värdemetafysik som jämsides med vetenskapen utvecklas till ett självständigt kulturområde. Denna strävan kan sägas visa sig i Ahlmans eget tänkande då han under andra världskriget började inrikta sig på en filosofisk antropologi som skulle utmynna i metafysiska slutsatser.

 

Oikeudenmukaisuus ja sen suhde moraaliin (1943) (”Rättvisan och dess relation till moralen”) avviker från Ahlmans övriga verk inom värdefilosofin och kan också sägas tillhöra rätts- och samhällsfilosofin. Det är ett verk inspirerat av andra världskrigets orättvisor, i vilket Ahlman behandlar olika begrepp i anknytning till rättvisa. Ett rättvisebegrepp som används för att bedöma saklägen eller handlingars konsekvenser bör enligt Ahlman skiljas från ett moralbegrepp använt för att undersöka kvaliteten av aktörens vilja, eftersom de två är av varandra oberoende, självständiga värdeområden. Till skillnad från moralen, kan rättvisan bli föremål för objektiva omdömen. Dessa grundar sig på tre principer. Jämställdhetsprincipen kräver att likadana fall och personer behandlas lika vid utdelning av fördelar och bördor. Principen om skälig förväntan betonar att individen bör tilldelas den fördel eller börda som hon skäligen kan förvänta sig utgående från andras tidigare beteende, särskilt då det gäller givna löften och knutna kontrakt. Principen om förtjänst innehåller å sin sida den bekanta tanken att var och en bör tilldelas fördelar och bördor enligt förtjänst dvs. i förhållande till värdet av ens förmågor eller prestationer. Rättviseomdömen baserar sig på en intuitiv rättskänsla som Ahlman, jämsides moralkänslan, uppfattar som det moraliska sinnets andra huvudområde.

 

Ahlmans kulturfilosofi grundar sig på det begrepp om ”kollektivpersonligheter” som han för fram i Arvojen ja välineiden maailma. Ahlman kallar kulturen en dylik sammaslutning grundad på värden i det 1939 utkomna verket Kulttuurin perustekijöitä, en bok som räknas till klassikerna inom finländsk kulturfilosofi. Även om varje individ har ett eget värdesystem så finns också i varje kultur en allmänt accepterad uppfattning om hur olika värden bör prioriteras. Detta sinne för prioritet, som Ahlman kallar kulturens etos, utgör också dess väsen. Den manifesterar sig inom kulturens olika delområden, såsom i konst, vetenskap, teknik, fritid och i samhälls- och statsliv. Teorin om kulturens värdegrund kompletteras av hans lära om de instrument med vilka värden förverkligas.  Ahlman gör en omfattande analys av de olika egenskaperna hos ett gott instrument samt gör en skillnad mellan instrument ämnade för teknik, kommunikation och tänkande. Till den sistnämnda gruppen hör begrepp och vetenskapliga teorier. Ahlman skriver under en uppfattning där Nietzsche, pragmatismen och nypositivismen förenas, som ser vetenskapliga teorier som ändamålsenliga instrument för att organisera och kontrollera erfarenheten. Ahlmans teori innehåller också en intressant hänvisning till de instrumentella egenskaper hos människan som den moderna marknaden och staterna försöker befrämja.

 

Ahlmans kulturfilosofi innehåller en stark strävan att gestalta och bena ut de rådande utvecklingslinjerna. Ahlman uppfattar förvittringen av auktoriteten hos den kristna etiken som den västerländska kulturens huvudproblem. Den har lett mänskligheten in i ett moraliskt tomrum, som i sin tur utgör en god grogrund för grov själviskhet och njutningslystnad och all slags värdefanatism. Som lösning föreslår Ahlman att man ersätter den traditionella religionen genom att i dess ställe, jämsides med vetenskapen, placera en värdegranskande metafysik.

 

Även om Ahlman inte publicerade några enskilda verk inom pedagogikens filosofi skrev han en hel del artiklar i anslutning till ämnesområdet, speciellt i tidskriften Kasvatus ja Koulu. Han identifierar förutsättningar, metoder och mål som uppfostrans delområden. Uppfostrans förutsättningar är de uppfostrades psykiska och fysiska egenskaper samt de samhälleliga och kulturella faktorerna i deras livsmiljö. Metoderna för uppfostran är det mest enhetliga området, även om de också påverkas av uppfostans mål, som varierar med samhälle och individ. Det viktigaste målet för uppfostran är individualistiskt: att bekräfta de värderingar som uttrycker individens egentliga jag.

Allt sedan slutet av andra världskriget fördjupade sig Ahlman i den filosofiska antropologin. Ihmisen probleemi utkom trots det först postumt 1953, slutförd av Eino och Sven Krohn. Schelers inflytande är uppenbart men endast vägledande: Ahlmans tankegång grundar sig på hans tidiga uppfattning, att människan har en andlig nivå som är skild från hennes biologiska konstruktion. Anden uppfattar Ahlman som en verksamhet av en i människan verkande, översinnlig existentiell kärna, av hennes egentliga jag, som frigör människans naturliga jag från ett självcentrerat förhållningssätt till världen. Andens verksamhet visar sig i människans självmedvetenhet, skam och andra högre känslor, känslan för kall, känslan för komik, människans inre motsägelsefullhet och hennes delvisa biologiska oändamålsenlighet samt i den överindividuella karaktären hos hennes sinne för det etiska. Grubblerier över livet efter döden och återfödelse tillgodoser också behovet av en värdemetafysik som ersättning för religionen.

 

Inflytande

Ahlman var en vida respekterad person under åren av stridigheter mellan filosofiska skolbildningar, både före och efter andra världskriget. Detta berodde på att han var, som Eino Kaila har uttryckt det, en ”kultiverad personlighet, egenartad och genuin, en kompromisslös karaktär, som troget följde sitt eget medfödda levnadslopp” (Kaila 1953, 63). Ahlman, som väckte uppskattning för sitt klara och eftertänksamma framställningssätt och sina stilrena uttryck, var en självkritisk tänkare som aldrig gick till polemiska attacker mot en annan tänkare. Han visade också intresse och fallenhet för den nya logisk-analytiska riktning som betonade meningsanalys. Jaakko Hintikka har lyft fram, som Ahlmans speciella merit, dennes precision då det gällde gränsfrågor mellan den praktiska och teoretiska filosofin, och Ilkka Niiniluoto har betonat Ahlmans betydelse som en finländsk föregångare inom teknikens filosofi. Även Ahlmans språkvetenskapliga och språkfilosofiska arbeten har karakteriserats som självständiga, banbrytande och hållbara. Eftersom Ahlman skrev på finska fick hans filosofi ingen internationell uppmärksamhet, även om den kanske fått gensvar inom det tyska språkområdet, där han hämtade sina viktigaste influenser.

 

Ahlman hade inte egentligen några filosofielever, även om han fungerade som handledare för Sven Krohns doktorsavhandling om den logiska empirismen. Störst inflytande hade han genom att han gjorde fenomenologin och psykoanalysen hemmastadda i det finländska vetenskapssamfundet. Ahlman var vid sidan av J.E. Salomaa den första universitetsfilosofen som undervisade i och inlemmade fenomenologin i sitt tänkande. Psykoanalysen presenterade Ahlman i positiv dager på 1920-talet. Med Ahlmans stöd tillkom även den första översikten på finska över detta område: Yrjö Kulovesis Psykoanalyysi (1933). Dottern Kirsti Lagerspetz (1932-2001), professor i psykologi vid Åbo universitet, fortsatte i faderns fotspår inom psykologin. Släktens filosofiska traditioner har förts vidare av bl.a. Eerik Lagerspetz (f. 1956) som har varit professor i praktisk filosofi vid både Jyväskylä och Åbo universitet, liksom Olli Lagerspetz (f. 1963) som är verksam vid Åbo Akademi.

 

Litteratur

Ahlman, Erik (1929). Arvoarvostelmista. Ajatus 3, ss. 58–139.

Hintikka, Jaakko (1967). Filosofinen ja mietekirjallisuus. Teoksessa Suomen kirjallisuus, osa 7. Helsingfors, Otava, ss. 399–433.

Itkonen, Esa (1984). Erik Ahlman kieliteoreetikkona. Jyväskylän yliopiston filosofian laitoksen julkaisu 19.

Kaila, Eino (1953). Erik Ahlman – muistopuhe 9.1.1953. Teoksessa Suomalainen tiedeakatemia: Esitelmät ja pöytäkirjat. Helsingfors, Finska vetenskapsakademin, ss. 55–62.

MacIntyre, Alasdair (1981). After Virtue. London, Duckworth.

Salmela, Mikko (1998). Suomalaisen kulttuurifilosofian vuosisata. Helsinki, Otava.

 

Översättning från finskan: Martin Nybom, Barbro Nordling, Yrsa Neuman, Olli Lagerspetz