1
Föredrag hållet på Svenska Litteratursällskapets i Finland högtidsdag den 5 februari 1909.
Af Edv. Westermarck.
Hvem bland oss hyser icke en nästan instinktlik respekt för det skrifna eller tryckta ordet? Det tyckes bara på en inneboende sanningsprägel, i synnerhet om det kommer oss till mötes på ett blad, som färgats gult af tiden. Det är den källa, ur hvilken kulturhistorikern fornämligast öser. Tyvärr glömmer han icke sällan, att det också finnes en annan källa med alltjämt rinnande vatten, hvars ådror sträcka sig längre tillbaka i tiden än själfva Egyptens hieroglyfer. På folkens läppar och i folkens seder lefver fortfarande månget vittnesbörd om forntida förestallningar, hvilka de historiska dokumenten antingen förbiga med tystnad eller omnämna på ett sätt, som gör deras verkliga mening gåtlik. Sålunda erhålla många bibliska bruk och idéer sin rätta belysning genom den folktro, som annu i dag förekommer i lander med semitisk befolkning. Studiet af de gamla grekernas religion skulle helt säkert mycket befrämjas genom en detaljerad kännedom om de nutida grekernas folklore. Och äfven de, hvilka söka utforska vår egen stams forntid, ha nog åtskilligt att lära af den vidskepelse och de sedvänjor, som allt ännu anträffas här och hvar på den skandinaviska och finsk-svenska landsbygden.
2
Men för den, som befattar sig med ett folks tidigare kulturhistoria, är det af vikt att äga insikter icke endast i delta folks utan äfven i andra folkslags seder och föreställningar. Det händer mycket ofta, att kulturhistorikern eller folkloristen stöter på ett bruk, som han icke kan förklara, antingen emedan de direkta upplysningar som stå honom till buds äro ofullständiga, eller också emedan bruket själft öfverlefvat den idé, som ursprungligen legat till grund för detsamma. Då kan den jämförande folkloristiken i många fall komma honom till hjälp. Han kan tilläfventyrs hos andra folk anträffa samma bruk, fullständigare beskrifvet eller fortfarande förknippadt med det åskådningssätt, ur hvilket det framgått, och detta kan gifva honom antydningar af högsta värde. Han måste naturligtvis förfara med stor försiktighet. Ett och samma bruk kan hos olika folk ha ett alldeles olika ursprung. Men jämförelsen kan rikta nåns uppmärksamhet på vissa fakta, som han eljes hade förbisett, men som han nu igenkänner och begriper, och hvilka därför tjäna honom till vägledning vid brukets förklarande. Den jämförande etnologin visar, huru allmänt samma seder och åskådningar förekomma till och med hos de mest vidt skilda folkslag till följd däraf, att den mänskliga naturen är sig väsentligen lik i alla världsdelar. Dessa öfverensstämmelser medföra lätt den faran, att special-forskaren kan lockas att utan tillräcklig grund antaga förefintligheten av lån, i synnerhet då han anträffar likheter mellan folk, som stått i beröring med hvarandra. Men, behandlade med tillbörlig kritik, äro de ofta af ovärderlig betydelse för dechiffreringen af gammaldags bruk, som eljes förblefve outtydda.
Jag har inledningsvis förutskickat dessa anmärkningar för att rättfärdiga det kanske något besynnerliga valet af ämne för mitt föredrag. Äfven studiet af den svenska folkstammens kulturhistoria, dess sedvänjor och föreställningsvärld, som ju ligger Svenska Litteratursällskapet så nära om hjärtat, kan enligt min öfvertygelse draga mycken nytta af folkloristiska jämförelser med andra, till och med fjärran boende folkslag, i synnerhet sådana som tills vidare
3
förblifvit oberörda af den moderna kulturens inflytande. Jag skall öfverlämna jämförelserna åt andra, som äro därtill mera skickade än jag själf, och skall nöja mig med en framställning af några af de iakttagelser, som jag gjort under en nära femårig vistelse bland Marockos araber och berber, en vistelse som varit särskildt ägnad at studiet af deras religiösa och magiska föreställningar och med dessa sammanhängande seder och bruk.
* * *
Ett af de centrala begreppen i den marockanska folktron är föreställningen om l-baraka, en undergörande kraft, som på svenska lämpligast öfversättes med ordet ”helighet”. Detta begrepp är en kvarlefva af förmuhammedansk religion och magi, men har med lätthet anknutits till muhammedanismen genom läran att l-baraka, liksom allt annat, härstammar från Allah, och har på samma gång utsträckts till sådant, som genom den nya religionen blifvit föremal för människornas dyrkan och öordnad. Profeten Muhammed var i högsta grad begåfvad med denna kraft, och den har sedan i större eller mindre mått fortplantats till hans otaliga ättlingar, verkliga eller föregifna, som under benämningen scherifer spela en så stor roll i de muhamme-danska folkens religiösa lif. Hvarje scherif har en viss medfödd dos af helighet, men inom vissa släkter och hos vissa individer är denna större än hos andra. De heligaste scheriferna i Marocko äro hufvudmannen för Wazzan-släkten samt den regerande sultanen, som kallas Guds khalifa, eller ställföreträdare, på jorden. Men jämte scheriferna finnas äfven andra familjer, som gälla för heliga. En individ, som icke är helig genom sin börd, kan blifva det genom att på ett eller annat sätt bli delaktig af ett helgons baraka. Eller han kan förvärfva sig helighet genom trägna andaktsöfningar, genom böner, fastande, eller allmosegifvande; man påstår att den som beder fyrtio morgnar å rad före soluppgången därigenom förvandlas till ett helgon. Koranens ord äro uppfyllda af baraka. Därför äro också
4
de skriftlärde, som kunna Koranen utantill, och skolgossarne, som studera densamma, mer eller mindre heliga Vallfärden till de heliga orterna Mekka och Medina förlänar baraka åt pilgrimmen. Idioter och dårar betraktas som helgon; deras besynnerliga beteende beror därpå, att Gud behållit deras förnuft i himmeln, medan deras kroppar vandra omkring på jorden. Bruden och brudgummen äro heliga så länge bröllopet varar. Hög ålder gör mannen till ett helgon, men icke kvinnan. Marockanaren påstår att då en gosse födes, födas med honom hundra djäflar, och att då en flicka födes, födas med henne hundra änglar. Men för hvart år som går öfverflyttar en ängel från flickan till gossen och en djäfvul från gossen till flickan, så att när mannen blir hundra år gammal, är han ett helgon omgifvet af hundra änglar, men när kvinnan blir hundra år är hon omgifven af hundra djäflar.
En mängd orter och naturföremål betraktas äfvenledes som heliga. Detta är fallet med sådana ställen eller föremål, som på ett eller annat sätt sticka af mot omnejden — en lund på sluttningen eller toppen af ett för öfrigt kalt berg, en källa omgifven af ovanligt yppig vegetation, ett ensamstående träd, en egendomligt formad klippa på hafsstranden, en grotta, en urholkad sten. Dessa ställas vanligen i samband med något aflidet helgon, som uppgifves vara begrafvet på platsen eller i föremålets omedelbara närhet, eller som påstås ha under sin lifstid suttit eller förrättat sin bön därstädes och lämnat efter sig ett grand af sin helighet. I de flesta fall har helgonet aldrig existerat, utan stället eller naturföremålet själft har ansetts för heligt, och ett apokryfiskt helgon har sedermera förbundits därmed för att förklara dess helighet. Vi ha här exempel på personifierad naturdyrkan. Men bland berberna i södra Marocko kan man ännu träffa på en helig källa eller ett heligt träd, som undgått denna personifierings- eller antropomorficeringsprocess, d. v. s. hvars helighet icke anses vara lånad från ett tilldiktadt helgon utan tros vara inneboende i naturföremålet som sådant. Till dessa hör t. ex. den undergörande källan Imi n-täla inom stammen
5
Igdmiun, I hjärtat af Stora Atlasberget. Då jag för några araber tillhörande en närboende stam berättade, hvad jag erfarit vid mitt besök vi denna källa, förklarade de helt kategosriskt att ett helgon måste vara begravet i dess närhet Jag kunde anföra äfven andra exempel pä att naturdyrkan hos södra Marockos berber befinner sig i ett ursprungligare stadium än hos deras arabisktalande grannar.
Allt vare sig lefvande eller liflöst, som hör till en helig ort, betraktas som heligt. På Stora Atlasbergens norra sluttningar kom jag till en helgonlund med en källa som vimlade af heliga sköldpaddor. Stället besökes af personer, som lida af reumatiska eller neuralgiska smärtor; de insmörja den sjuka lemmen med jäst och doppa den i källan, hvarpå sköldpaddorna komma och äta jästen och på samma gång äta upp sjukdomen. En annan helig källa, i närheten af det stora helgonet Sîdi Buselhäms graf, fann jag alldeles överfylld af stora, feta, tama fiskar; de som vallfärda till helgongrafven mata dem med brödbitar och taga en och annan fisk upp ur vattnet för att kyssa den, emedan munnens beröring med den heliga fisken anses vara välgörande. Men förutom djur och växter, som äro heliga på den grund att de höra till en helig ort, finnas äfven hela arter, som äro begåfvade med baraka. Som exempel kunna anföras fruktträd och sädesslag, jämte åtskilliga vilda örter; bland husdjuren särskildt hästen och fåret; dessutom flere fågelarter och bin samt, enligt mångens förmenande, även ett visst slags ohyra, hvit till färgen, som med sådan förkärlek uppehåller sig i de rättrognes kläder, att utan densamma, om man får tro ett marockanskt ordspråk, en människa icke kan vara en sann muhammedan.
I sina högre former yttrar sig l-baraka eller heligheten i förmågan att göra underverk. Flere helgon kunna flyga genom luften, ofta i dufvoskepnad, eller förflytta sig på en liten stund öfver ofantliga sträckor. Andra ha sig bekant, hvad som försiggår på aflägsna orter eller kunna förutsäga kommande händelser. En helig man trycker sin hand mot en sten, och hans fem fingrar lämna efter sig märken i stenen. Eller han sticker sin penna i jorden, och en källa
6
springer fram i dagsljuset. Eller han spottar på marken, och en eldslåga stiger upp mot skyn. Eller han gör blinda seende och botar sjuka. Icke långt från Tanger bor en helig man, som har uppsikt över Sîdi Heddis helgedom; hans specialitet består i att med en enda tallrik korngrynsgröt stilla två eller tre hundra människors hunger. Scherif 'Abd-es-Salam af Wazzan, som dog för ett dussin år sedan kom en gång under sin lifstid ridande på sin häst öfver Gibraltars sund. Då Tangers omnejder härjades af gräshoppor, tog han ett af flygfäna och spottade det i munnen, hvarpå hela svärmen flög sin kos. Han ref ned månen från himlen och lät den hvila på sin arm samt kastade den sedan tillbaka till dess förra plats i rymden. Han var med om en middagstillställning i Paris, och då några närvarande började göra försmädliga anmärkningar om honom, för-skräckte han hela sällskapet genom att plötsligt förvandla sig till ett lejon. Samme man var mycket begifven på starka drycker och var alltjämt drucken. Då jag yttrade min förvåning öfver att en så helig person kunde tillåta sig att öfverträda Koranens förbud mot vindrickande, fick jag till svar: ”Inte drack han vin; då vinet berörde hans heliga läppar förvandlades det till honung”. Jag invände: ”Huru kunde honungen göra honom drucken?” Svaret lydde: ”För ett helgon är allting möjligt”. Alltså två underverk på samma gång; vinet förvandlades till honung och honungen gjorde helgonet drucket.
Underverk utföras icke endast af lefvande helgon utan i ännu högre grad af sådana, som redan bäddats i sin graf. Helgonets baraka snarare till- än aftager genom hans död; men strängt taget dör ett helgon aldrig, det endast sofver. Är en marockan sjuk eller önskar han sig afkomma eller en god hustru eller mycken boskap eller annat godt, går han till en helgongraf och anropar helgonet om hjälp. Dit för han ett barn, som icke vill lära sig gå, eller en oxe, som inte vill plöja, eller en kamel, som bites. Och då vattnet sinar i brunnarna och årsväxten försmäktar af torka, beger sig byfolket i lång procession till en helgongraf för att be om regn. Men medan underbara välgär-
7
ningar ofta komma till den del, som genom offer åkallar ett aflidet helgon, blir död eller lidande ens lott, om man ådrager sig dess vrede genom att osäkra dess helgedom genom att förgripa sig på skyddssökande, som tagit sin tillflykt till densamma, genom att döda djur eller fälla träd eller afhugga grenar inom dess råmärken. Några helgon, som äro begrafna på Atlantens kust, äro särskildt begifna på att genom skeppsbrott förstöra förbiresande fartyg, som komma från de kristnes land.
Men heligheten består ingalunda alltid i förmågan att afsiktligt åstadkomma underverk. Den är också en öfvernaturlig lyckokraft, hvilken verkar helt mekaniskt på den eller det, som kommer i beröring därmed. En liten kvist från ett heligt träd, som man sticker i väskan, när man beger sig till marknaden, kan förläna en lycka i handeln. Ett stycke af dess bark eller saften af dess blad användes vid kurerande af sjukdomar. Att bada i en helig källa eller att dricka dess vatten är bra för både sjuka och friska. En nypa mull från en helig ort, buren i en liten påse kring halsen, skyddar människor och djur mot ofärd. Inom vissa berberstammar är det brukligt att vid byggandet af ett nytt hus i väggen inmura en liten sten, som tagits från en helgongraf. Själfva dammet i den från Mekka återkomne pilgrimens dräkt för välsignelse med sig. Man låter gärna en pilgrim eller en scherif rida på ens häst, ty det gör godt åt hästen. Då en scherif undfägnas som gäst, måste han alltid lämna litet mat kvar i fatet, så att värdfolket genom att förtära resterna må kunna tillgodogöra sig verkningarna af hans baraka. Vattnet, i hvilket en scherif tvättar sig, är hälsosamt att dricka. Att kyssa hans hand eller kläder medför lycka och välsignelse. Hans saliv är ett ypperligt läkemedel; en vanlig kur består i att den helige mannen tre gånger spottar patienten på pannan eller i ansiktet. Då bruden med bröllopsföljet passerar en by på vägen till det nya hemmet, skyndar byfolket ut för att räcka henne en spilkum med mjölk, och det hör då till saken, att hon skall doppa högra handens lillfinger i mjölken för att hennes helighet må sprida lycka i byn
8
Då hon anländer till brudgummens hus, strör hon sädeskorn öfver människorna, som samlats där; de uppfånga kornen och blanda dem med sina egna förråd för att sålunda tillföra dem utflödet af brudens baraka. Då man besökt en helgongraf, må man icke stanna borta öfver natten utan skynda sig hem, medan helgonets baraka ännu sitter kvar i kläderna. Genom beröringen med helgonet blir också allt, som offras åt detsamma, mer eller mindre heligt, och offergåfvor bestående af kött, dadlar, socker eller ljus, som hemburits ett aflidet helgon och omhändertagits af dess efterlefvande släktingar, äro därför högt värderade presenter, med hvilka dessa då och då lyckliggöra sina vänner. Men huru välgörande än helig föda i allmänhet är, kan det stundom hända att dess baraka är så stark, att den verkar skadligt eller rent af förstörande, om portionen öfverskrider ett visst mått. De som besöka Sîdi Hamäd u 'Isas graf i södra Marocko undfägnas af helgedomens uppsyningsman med fikon och dadlar, men den besökande måste nöja sig med att äta helt litet däraf, emedan en större kvantitet af de heliga frukterna komme hans mage att spricka. Och om ett annat berberhelgon hörde jag berättas, att vid hans årsfest — de förnämligare helgonen ha sina årsfester — de vallfärdandes hästar af samma anledning trakteras enhvar med ett enda skedblad kora ur helgonets förrådskammare.
Af synnerlig vikt för folket i dess helhet är sultanens baraka. Det är på hans helighet som hela landets välfärd beror. Är den ren och stark, faller regn i tillräcklig mängd och åkrarna gifva riklig gröda. Inga gräshoppssvärmar hemsöka då landet, kvinnorna föda goda barn, och de kristne lämna folket i fred. Verkningarna af sultanens baraka komma till och med de stammar till del, som icke tillerkänna honom någon världslig öfverhöghet, som förvägra honom rättigheten att tillsätta höfdingar och fogdar, och som afhålla sig från att betala honom skatter. Sultanens personlighet betyder sålunda mycket mera för landet än den europeiske härskarens, en omständighet som de kristna stormakterna borde taga i betraktande, då de blanda
9
sig i Marockos inre politiska förhållanden. De under de senaste åren timade olyckorna i detta land påstås ha berott där att sultanen Mulai 'Abd-el-'Aziz genom små forbin-delTer med de kristne besudlat sin helighet, hvaremot den nye sultanen Mûlai Hafids baraka redan förliden sommar visade sin kraft genom att sardinfisket var mer gifvande än det varit på långa tider. Sultanens helighet hade öfvergått på honom, och i sin nya boning återvunnit sm under företrädaren förlorade styrka.
Heligheten uppfattas alltså som ett slags substans, hvilken icke allenast utstrålar lycka och åstadkommer underbara verkningar, utan som äfven kan öfverflytta från den ena personen till den andra. Då en pretendent lyckas afsätta den regerande sultanen och uppsvinga sig själf till hans efterträdare, beror detta därpå, att han på något sätt kommit i besittning af den helighet, som är förbunden med sultanvärdigheten. Och det ges äfven andra exempel på att en helig person kan beröfvas sin baraka. Scheriferna af Wazzan ha det fula ryktet om sig att lägga beslag på andra scherifers helighet. Om en scherif besöker staden Wazzan och åtnjuter gästfrihet hos dess härskare, aktar han sig för att lämna efter sig ens den minsta smula af den mat, hvarmed han undfägnats, ja själfva benen, som återstå af kötträtterna, gömmer han omsorgsfullt, ty han tror att hans värd kunde med tillhjälp af en kvarblifven matrest tillägna sig hans helighet; och af en liknande anledning är en scherif föga villig att räcka en scherif af Wazzan sin hand. Äfven mot obekanta främlingar äro scheriferna på sin vakt. Då en okänd individ möter en ansedd scherif, sträcker han fram hufvudet för att kyssa scherifens hand; men scherifen tillåter icke detta, utan drar handen hastigt tillbaka af fruktan för att främlingen genom något magiskt knep kunde beröfva honom hans baraka. Det är också farligt för en scherif att spotta en annan person i munnen, med mindre hans helighet är mycket stark och sadelfast. Min trogne följeslagare scherif 'Abd-es-Salam el-Bakkâli har af en och annan blifvit ombedd att göra en dylik väntjänst; men hans gamla moder har
10
förbjudit honom att lyda uppmaningen, emedan han därigenom lätt kunde spotta ut sin helighet.
Den vanligaste fara, för hvilken en persons helighet är utsatt, är emellertid icke den att bli öfverflyttad på en annan person, utan den att på ett eller annat sätt bli besudlad och därigenom förlora sin kraft. Heligheten är nämligen till sin natur ytterst känslig för yttre inflytelser. Detta är en mycket allmänt utbredd uppfattning, som spelat en utomordentlig roll i religionens historia. Som vi veta, äro t. ex. de asiatiska religionerna öfverfyllda af föreskrifter, som ålägga rituell renhet som en plikt för alla dem, hvilka förrätta en religiös kulthandling. Muhammedanismen fordrar att sådana personer skola vara rena både till sina kläder och till sin kropp; en andaktsöfning måste föregås af en tvagning, ehuru, där vatten icke finnes, reningsceremonien får förrättas med sand. Ett heligt väsen har all anledning att förbjuda hvarje oren individ att komma det nära, ty beröringen med en sådan individ besudlar dess helighet. Härtill kommer att, om någon i orent tillstånd utför en kulthandling, denna handling saknar den helighet, den öfvernaturliga kraft, som fordras för att den skall ha åsyftad verkan. Muhammed sade att renheten är halfva tron och bönens nyckel. Marockanaren påstår att en skriftlärd behöfver hysa fruktan för onda andar, endast då han är oren; han kan nämligen i allmänhet hålla dem på afstånd genom att yttra några ord ur Koranen, men dessa heliga ord förlora sin magiska verkan, om de uttalas af en oren person. Ja, det är till och med farligt för honom att uttala dem. Om en oren individ kommer i beröring med någonting heligt, går det honom illa på ett eller annat sätt. Det går honom illa dels därför, att han genom att oskära ett heligt väsen ådrager sig dess hämnd, men dels också emedan det heliga vid beröringen reagerar helt mekaniskt på ett sätt, som åsamkar den orena personen lidande. Å andra sidan kan det också inträffa att den heliga varelsen själf genom beröringen icke allenast förlorar en större eller mindre del af sin helighet, utan äfven blir sjuk eller dör. Dessa olika verkningar af kontakten
11
mellan det heliga och det orena kunna illustreras genom många exempel.
Som särskildt besudlade anses sexuell orenhet. Om en individ, som är behäftad med detta slag af orenhet beträde en moské eller en helgongraf eller något annat heligt ställe, blir han blind eller halt eller sjuk, eller hans boskap eller barn dö, eller någon annan ofärd drabbar honom själf eller hans familj. Om han går nära en bisvärm, stickes han af bina, men också bina själfva bli sjuka eller dö, och honungen tryter i deras bon. Går han till en fårahjord, kommer äfvenledes något ondt att hända antingen honom eller fåren eller bäggedera. Om han rider en häst, får hästen sår på ryggen och ryttaren kommer att träffas af någon olyckshändelse, men om han rider en mulåsna löper han ingen fara, emedan mulåsnan icke är ett heligt djur. Om en sexuellt oren individ besöker det underjordiska rummet, hvari den tröskade säden förvaras, lider säden däraf, och han själf blir sjuk. Sätter han sin fot i köksträdgården, fördärfvar han växten, och det kan också gå honom själf illa. Beger han sig i förrådsrummet, där matvarorna hållas, kan det hända att råttorna komma och äta upp dem. Om såningsmannen är för tillfället sexuellt oren, kommer växten på åkern att mestadels bestå af gräs, och äfven de, som skörda och tröska säden, måste vara rena. Föreställningen att heligheten besudlas af sexuell orenhet har äfven ledt därtill, att kvinnor icke äro gärna sedda i moskéerna, och att vissa helgongrafvar få besökas endast af manfolk. En kvinna får icke beträda rummet, där spannmålen förvaras. Och inom vissa berberstammar får hon icke gå innanför disken i en handelsbod, icke ens om hon är handelsmannens egen hustru, emedan boden i sådant fall skulle förlora sin baraka och icke vidare draga till sig några köpare. Hos flere folk har tron på den sexuella orenhetens besudlande inverkan på det heliga ledt till det religiösa celibatet. Detta är icke fallet i Marocko. Men folket påstår att, om de skriftlärde lefde ett fullkomligt kyskt lif, blefve de därigenom så heliga att de kunde flyga.
12
Heligheten besudlas genom beröringen med kristne eller judar. Till Marockos moskéer få endast muhammedaner tillträde, och det väcker stor förbittring, om en kristen icke håller sig på tillbörligt afstånd från en helgongraf. Inom berberstammarna bor en stor mängd judar, af hvilka hvar och en har en berber till skyddspatron. Men en jude får aldrig sätta sin fot i en berbers bostad. Icke heller får han gå nära bisvärmen, eller rida en häst, eller beträda det ställe på marknadsplatsen, där man säljer spannmål och frukter. Och å andra sidan afhåller sig en berber, som företagit vallfärden till Mekka och vill bevara sin därigenom förvärfvade helighet, från att besöka marknader, emedan de tillstädesvarande judarnes blickar skulle fördrifva hans baraka.
Det heliga kan förorenas af intagen föda. Detta är anledningen till att flere magiska kurer och konster, för att vara verksamma, måste utföras om morgonen på fastande mage. Det anses förtjänstfullt att fasta dagen före den årligen återkommande stora offerfesten, l-'id l-kbir, och i en del trakter af Marocko låter man äfven offerdjuret, som skall vara rent och fläckfritt, fasta på denna dag eller åtminstone följande morgon, tills litet föda stickes i dess mun omedelbart innan det slaktas. Det må i förbigående nämnas att samma föreställning om den intagna matens förorenande inverkan på heligheten ligger till grund för det katolska bruket att fasta före nattvardens begående.
Äfven för markens orenhet måste det heliga noga aktas. Innan man sätter sin fot på en helig ort, måste man aftaga skorna eller sandalerna, och stället, där man förrättar sin bön, måste vara rent; man gör det helst på en ren matta. En amulett förlorar sin undergörande kraft, om den faller på marken, åtminstone om man icke genast renar den genom att lägga den i en hög hvete eller korn; men om någon trampat på den eller stigit öfver den, är dess helighet ohjälpligen förlorad. Det finns vissa heliga källor, hvilkas vatten är ett botemedel mot hundgalenskap, men endast under förutsättning att kruset, hvari det hämtas och förvaras, icke berör marken. Åtminstone i ett sådant
13
fall som kommit till min kännedom, får kruset med vattnet icke heller utsättas för solljuset. Det kan förefalla besynnerligt att heligheten icke sällan anses vara ömtålig för solsken. Amuletter bestående af koranspråk kunna mista sin baraka, om solen får skina på dem, och flere sådana amuletter måste förfärdigas före soluppgången. Det är sannolikt, att äfven bruket som bjuder att sultanen, då han rör sig ute i solskenet, alltid skall vara öfverskuggad af en stor parasoll, har sitt ursprung i föreställningen om solljusets menliga inverkan på hans helighet.
Ett annat bruk förbjuder den marockanske sultanen att färdas på hafvet. Ja, antagonismen mellan hafvet och sultanen är så stark, att en gång, då sultanen besökte Tanger, hafvet drog sig tillbaka vid hans ankomst. Men icke endast mot sultanen, utan äfven mot annat heligt visar sig hafvet föga älskvärdt. Det råkar i svallning, om man på stranden utropar bekännelseformeln: ”Det finnes blott en gud och Muhammed är hans profet”; och den som befinner sig ombord på en båt eller ett fartyg får nätt och jämt förrätta sina af religionen föreskrifna böner, men må för öfrigt icke uppläsa några koranspråk, vid äfventyr att en olycka eljes inträffar med farkosten. Och dock är hafvet själft ett helgon, eller, som man också påstår, fyrtio helgon gömma sig i dess djup. Det heliga hafvet reagerar alltså mot beröringen med något annat heligt, liksom om detta vore någonting orent. Så besynnerlig än denna föreställning kan synas, blir den lättare begriplig, då vi besinna att det heliga och det orena trots allt dock äro besläktade och till och med ganska nära besläktade med hvarandra.
Det orena, som har en besudlande eller förstörande inverkan på heligheten, är icke identiskt med det, som vi betrakta som orenlighet, utan det är själft, liksom heligheten, någonting mer eller mindre öfvernaturligt. Sålunda beror föreställningen om den sexuella orenheten därpå att hela den sexuella sidan af människans natur på grund af dess mystiska beskaffenhet betraktas med en viss vidskeplig fruktan. De otrognes orenhet är en följd af deras irrläriga religion, alltså någonting öfvernaturligt. Exkremen-
14
tell orenhet, som förklarar markens och den fulla magens förorenande inverkan, är äfven den af öfvernaturlig beskaffenhet; marockanaren tror att djnûn, onda andar, gömma sig i dyngan af alla köttätande varelser, medan däremot kodyngan användes som ett magiskt reningsmedel, d. v. s betraktas som helig. Då sålunda både det heliga och det orena uppfattas som magiska krafter, är det i vissa fall svårt eller omöjligt att uppdraga en bestämd gräns dem emellan. Heligheten, som öfver hufvud taget är lyckobringande till sina verkningar, kan också understundom vara farlig och skrämmande. Helig föda kan, som vi sett, medföra döden, om dosen är för stark; och många heliga orter kunna trots sin helighet vara ett tillhåll för onda andar, eller, såsom icke sällan är fallet, folket är icke riktigt på det klara med om de öfvernaturliga egenskaperna hos ett ställe eller ett föremål bero på förbindelsen med ett helgon eller på onda andars närhet. Å andra sidan kan också det, som i allmänhet betraktas som afgjort orent, under särskilda omständigheter och i små doser verka välgörande. Intet djur är enligt marockanarens uppfattning orenare än svinet, och dock användes en liten portion svinkött som läkemedel för vissa sjukdomar, och en bit svinskinn hänges på hästen som en amulett mot onda ögon. Från dessa fakta är ju steget icke så långt till antagonismen mellan hafvets helighet och annan helighet. Till samma kategori får väl äfven räknas det skadliga inflytande, som i vissa fall tillskrifves solskenet; ty äfven solstrålarna äro öfvernaturliga krafter, som i andra fall utöfva en renande inverkan. På ett ställe, där solen skiner, kan man alltid utan tvekan förrätta sin bön, emedan solen utplånar markens orenhet. Inom vissa berberstammar är det förbjudet att föra sötmjölk i en moské; till och med två så heliga saker som en moské och sötmjölk få alltså icke komma i beröring med hvarandra. Liksom de orena kvinnorna få icke heller de heliga skolgossarne beträda rummet, där den tröskade säden förvaras; gjorde de det, så skulle kontakten med sädens helighet ha till följd, att de framdeles icke kunde lära sig Koranen. I detta sammanhang förtjänar äfven påpekas den
15
tidigare omnämnda föreställningen att, liksom en helig varelse lider af att komma i beröring med någonting orent, en oren individ jämväl lider af att komma i beröring med någonting heligt - en föreställning som, också den, visar den nära släktskapen mellan det heliga och det orena.
En intressant förbindningslänk mellan det heliga och det orena är elden. Marockos berber äro angelägna om att icke låta glöden slockna i eldstaden, för att heligheten må stanna kvar i huset. Men på samma gång är också husets härd en tillhållsort för djnûn, onda andar, hvilka med sjukdom eller elaka drömmar skulle hemsöka den, som lade sig att sofva i dess omedelbara närhet. Och det ges äfven fall, i hvilka beröring med elden verkar förstörande på heligheten. Om man uppgör eld i en fårskock, blir ullen dålig. Om man bränner ull, blir ullen dyr. Man må akta sig för att kasta helig ohyra i elden. Och om mjölken kokar öfver och en del af denna heliga vara alltså brännes af elden, komma kons jufver att sina. Men å andra sidan kan också det egendomliga inträffa, att elden alls icke rår med ett heligt föremål. I Sahara bor en scherif, kallad Sîdi Mä l-'Ainin, som är vida beryktad för sin helighet. En gång, då han befann sig i Mogador i södra Marocko, hände det att en man, som just köpt ett stycke kött på marknaden och lagt det i sin väska, förrättade sin bön tillsammans med scherifen. Då han kom hem lades köttet i grytan, men det ville icke koka; ehuru det hölls öfver elden hela natten, var det andra morgonen lika rått som då det köptes. När mannen uttryckte sin förvåning häröfver för scherifen, svarade denne: ”Elden har ingen makt öfver sådant kött, som människorna ha med sig då de bedja i mitt sällskap”. Den helige Sîdi Rahhals ättlingar kunna hålla ett brinnande ljus i sin mun eller under sin arm utan att alls brännas däraf, och fylla de munnen med kokande vatten, är detta lika svalt som regnvatten, då de åter spotta ut det; en af mina f. d. tjänare, en medlem af denna helgonsläkt, skall numera, efter hvad man berättat mig, excellera i dess konster. Det påstås att alla föremål, som den vallfärdande hämtat med sig
16
från trakten kring det stora helgonet Mûlai 'Abd-es-Salarns graf, äro absolut brandfria; en käpp eller vidja, som skurits i skogen därstädes, förblir oskadd, även om hela tältet med allt annat som finnes däri skulle brännas till aska. Ja, den som besökt Mûlai 'Abd-es-Salams graf är själf försäkrad till och med mot helvetets eld, som ingenting förmår uträtta med hans ben. Skogseldar ha upprepade gånger härjat nejden kring några helgongrafvar, som befinna sig på en half dagsresas afstånd från Tanger, men träden som omgifva grafvarna ha aldrig berörts af elden. Jag måste be om ursäkt för att jag i detta sammanhang icke kan afhålla mig från att omnämna en liten händelse som inträffade i en by bland bergen, där jag kort förut tillbragt några månader. Då guvernören i Tanger sände ett kompani soldater att bränna byn som straff för befolkningens uppstudsighet, var kojan, i hvilken jag bott, det enda huset, som förblef oskadadt. Detta väckte ett visst uppseende och kastade, visserligen rätt oförtjänt, ett skimmer af helighet öfver den främmande nazarenens minne.
Men om elden icke bränner, kan detta emellertid under vissa omständigheter bero på någonting annat än att föremålet, hvarmed den kommer i beröring, är heligt: det kan äfven bero därpå, att elden själf är helig. På midsommardagen, räknad efter gamla stilen, upptända norra Marockos bergsbor efter solnedgången stora eldar på öppna platser i sina byar. Män, kvinnor och barn hoppa öfver dessa eldar för att därigenom befria sig från all ofärd, som vidlåder dem; sjuklingar återvinna sin hälsa, barnlösa äkta par få sin längtan efter afkomma tillfredsställd. Ingen behöfver vara rädd för att bränna sig, ty midsommarelden är helig eld. Inom inhägnaden utanför boningshuset, där husdjuren hållas öfver natten, brännes halm uppblandad med mejram och alun, för att kreaturen skola frodas, i trädgården antändas små högar af halm och torra örter och gräs under fikonträden, för att de icke må fälla sin frukt, innan den är mogen. På ställen, där bina ha sina bon, brännes torr kodynga, för att honungen må blifva riklig och bina icke må dödas af åskväder. Liknande
17
bruk förekomma vid midsommartiden i många andra delar av Marocko; i vissa trakter kastar man en vildkatt i elden, som uppgöres bland boskapen, emedan röken anses vara hälsosam. I alla dessa fall ligger den magiska kraften i röken, som genom att komma i beröring med människor, djur eller fruktträd renar dem från de skadesubstanser, med hvilka de äro behäftade. Men inom en del stammar ges det äfven ett annat slag af midsommareldar, nämligen sådana som skola faktiskt uppbränna ofärden, genom att något föremål som anses representera densamma öfverlämnas åt lågorna. Man bränner t. ex. ett tält, tillhörigt en änka, som aldrig haft barn - en veritabel personifikation af olyckan; eller man förfärdigar en liten halmhydda, ställer den på en flotte i en förbirinnande flod, antänder den och låter den sedan föras bort af strömmen.
Sommarsolståndet förlänar helighet icke endast åt elden utan äfven åt vattnet. Det är ett vanligt bruk, att man på midsommardagen tvår sig i hafvet eller i en källa eller en flod för att sålunda blifva kvitt sjukdom och all-sköns ofärd; och för samma ändamål badar man där sina hästar och åsnor, kor, får och getter. Dessa tvagningsceremonier företagas med särskild förkärlek vid någon på Medelhafvets eller Atlantens kust belägen s. k. helgongraf, där helgonets årsfest firas på midsommardagen, i vissa marockanska städer ösa människorna på denna dag vatten öfver hvarandra på gatorna eller från hustaken, och ingen får taga anstöt däraf, ty det länder ju en själf till fromma att bli sålunda behandlad. Äfven många andra magiska bruk förekomma vid midsommartiden. Vissa växter blifva då bemängda med helighet. Ett slags mynta, Mentha pulegium, som blommar denna tid på året, hänges i taket af boningshuset och användes sedan som medicin mot hosta eller lägges på sår. Oleandergrenar hämtas likaledes till huset, där de tjäna som skyddsmedel mot onda ögon men när man hämtar dem, måste man akta sig för att låta dem beröra marken, för att de icke må förlora sin baraka.
Dessa midsommarbruk, som grunda sig på föreställningen att sommarsolståndet gör eld och vatten och vissa
18
växter för tillfället heliga, förekomma hufvudsakligen hos Marockos berber samt sådana arabisktalande stammar, som äro mestadels af berbiskt ursprung, ehuru de utbytt sitt språk mot en arabisk dialekt. De förekomma däremot alls icke eller endast i ringa grad inom de genuinare arabstammarna; och i den visserligen ytterst bristfälliga etnologiska litteraturen om de asiatiska araberna, som icke kommit i beröring med berberna, har jag icke lyckats upptäcka något spår af sådana midsommarbruk. Dessa bruk kunna alltså icke antagas vara af arabiskt ursprung. Den marockanska benämningen på midsommarn, l-'anṣăra eller l'anṣart, är visserligen ett semitiskt ord, härledt från det hebreiska 'asara, som egentligen betyder en festlig sammankomst. I Josephus' dagar betecknade detta ord den judiska pingsthögtiden, och det har samma betydelse i Talmud. Hos kopterna åter användes el-'ansarah som benämning på den kristna pingsten. Då ordets egentliga mening är fest i allmänhet, är det ju icke öfverraskande, om araber och berber lånat det som namn för midsommarhögtiden, och denna fest kan sålunda mycket väl vara af berbiskt ursprung, ehuru dess benämning är tagen från den arabiska formen af ett hebreiskt ord.
Men det kunde ju också hända, att de marockanska midsommarbruken äro lånade från Europa. Ni har, mitt herrskap, helt säkert kommit att tänka på den stora likhet, som råder mellan dessa och vårt eget Johanne-firande. I flere europeiska länder upptändas midsommareldar, -deras rök påstås ofta uttryckligen ha ett gynnsamt inflytande på människor, djur eller växter, och icke sällan brännas lefvande djur i dem, i synnerhet kattor. Äfven vattenceremonier, alldeles liknande dem som förekomma i Marocko, ingå i midsornmarns firande i några trakter av Tyskland och Italien. Och i Europa, liksom i Marocko, anses vissa växter vid midsommar vara begåfvade med magisk kraft, som människorna söka tillgodogöra sig. Man kunde möjligen tänka sig, att de marockanska midsommarbruken kommit frän Spanien. Vi veta att i detta land både spanjorer och morer brukade uppgöra midsommareldar. Men detta bevisar inga-
19
lunda att det ena folket lånat bruket från det andra; och tt det åtminstone icke varit morerna, som lånat det från spanjorerna, framgår däraf, att den moriska benämningen på midsommar, l-'anṣăra, övergått till spanskan under formen alhanzaro. Vi ha i själfva verket ett direkt bevis för att vattenceremonier vid midsommar förekommo hos berberna i Libyen redan på kyrkofadern Augustinus' tid. Denne säger nämligen i en af sina predikningar, att de kristne därstädes på Johannes Döparens dag brukade gå till hafvet för att bada, och tillägger att detta var ett gammalt hedniskt bruk. Härmed kan jämföras Herodotos' uppgift, att libyerna dyrkade hafsguden Poseidon. Nu är det på många grunder sannolikt, att berberna äro närmare eller fjärmare besläktade med folken norr om Medelhafvet, och likheten mellan de bruk, hvarom just varit fråga, kunde då bero på ett gemensamt ursprung. I sådant fall skulle vi i midsommarelden ännu denna dag ha i behåll en ur-gammal historisk föreningslänk mellan Marockos berber och Finlands svenskar.