140
Om förbudet mot äktenskap mellan slägtingar.
Af Edv. Westermarck.
III. Dess sannolika ursprung
Man har påstått, att i fall menniskan verkligen egde en medfödd afsky för blodskam, skulle hon instinktlikt rygga tillbaka för brottsliga förbindelser, äfven om hon icke vore medveten om deras brottslighet. Men forntida författare veta berätta, att äktenskap mellan syskon ofta förekommo i Rom, då dessa voro okunniga om sin nära slägtskap; och liknande förbindelser ha med stor förkärlek behandlats af den nyare literaturen (Defoe, Moliére, Lessing, Goethe, Schiller). Mr. Huth drar häraf den slutsatsen, att det icke finnes någon i menniskonaturen inneboende instinktlik motvilja mot incest.1)
Jag delar fullkomligt denna åsigt, för så vidt man med incest förstår förbindelser mellan nära slägtingar. Men det gifves en medfödd motvilja mot könsumgänge mellan personer, som allt sedan spädaste barndomen dagligen lefvat tillsamman; och då sådana personer i de allra flesta fall äro beslägtade, har ifrågavarande känsla blifvit betecknad såsom afsky för blodskam.
Riktigheten af denna förklaring, som är grundad på ett alldagligt psykologiskt erfarenhetsrön, vinner äfven bekräftelse af flere fakta från etnografins område.
Så påstår Egede att grönländarena ansågo det straffvärdt, om en gosse och en flicka, som tjenat eller uppfostrats i samma familj, gifta sig med hvarandra. 2) Mr. Man meddelar en liknande uppgift om andamaneserna. 3) Och Rev. T. H. Cousins skrifver, att bland de cis-natalske kaffrerna äktenskap icke in-gås mellan personer, som lefvat i mycket nära beröring med hvarandra, de må sedan vara beslägtade eller icke.
1) Huth, Marriage of Near Kin, sid. 144 o. följ.
2) Egede, Description of Greenland, sid. 141.
3) Journal of the Anthropological Institute of Great Britain and Ireland vol. XII, sid. 126.
141
Det gifves vidare folk, hos hvilka råder ett slags exogami, som grundar sig icke på slägtskap utan på boningsort. Piedrahita förtäljer att panches i Bogota förbjödo giftermål mellan invånare af samma stad, medan å andra sidan en broder kunde äkta en syster, om de voro födda i skilda städer. 1) Vildarna på Fdsjiöarna och Sumatra, yaméos vid Amazon-floden, kotas i södra Indien, kamtsjadalerna, nogaierna, zulu-kaffrerna och wakambas söka sig jemväl hustrur från främmande byar. 2) Och de brasilianska uaupés, äfvensom australierna, anse det vara anständigast att välja sin maka från en så långt aflägsen plats som möjligt.3)
Mr. Morgan har i sitt beryktade arbete The Systems of Consanguinity and Affinity of the Human Family riktat uppmärksamheten derpå, att hos en hel mängd ociviliserade folk förekommer ett system af slägtskapsbeteckningar, enligt hvilket en och samma benämning användes för anförvandter af olika slägtskapsgrad. Så brukas samma ord för att beteckna far och farbror, stundom äfven morbror, samma ord för att beteckna mor och moster, stundom äfven faster, samma ord för att beteckna syskon, kusiner och småkusiner. Jag har på annat ställe sökt visa, att detta ”klassifikatoriska” system hufvudsakligen leder sitt ursprung från den stora sammanhålligheten af nära befryndade familjer, som gör att äfven aflägsnare slägtingar växa upp tillsamman, som vore de syskon. Men nu har Dr. Tylor med tillhjelp af sin statistiska metod funnit, att de folk, hos hvilka det klassifikatoriska systemet är i bruk, äro i regeln exogama, ja, att exogami så ofta förekommer jemnsides med detta system, att man måste betrakta dem som olika sidor af samma sak. 4)
Fasthålla vi alltså, att de förbjudna lederna bestämmas icke af slägtskapsgraden i och för sig, utan af den nära sam-
1) Ibid., vol. XVIII, sid. 268.
2) Bastian, Inselgruppen in Oceanien, sid. 61. Journ. Anthr. Inst. vol. XIII, sid. 347. Journ. Royal Geographical Society, vol. VI. Metz, Tribes of the Neilgherries, sid. 131. Grieve, History of Kamtschatka, sid. 212 o. följ. Bastian, Rechtsverhältnisse, sid. 171 o. följ. Mr. Eyles, i bref af den 10 oktober 1888. Zeitschrift fur Ethnologie, Band X, sid. 401.
3) Wa1lace, Travels on the Amazon, sid. 497. Waitz-Gerland, Anthropologie der Naturvölker, Band. VI, sid. 772.
4)Journ. Anthr. Inst., vol. XVIII, sid. 264.
142
manlefnaden, kunna vi äfven förklara, hvarför de i så hög grad vexla hos olika folk, och särskildt, hvarför de i regeln äro mycket talrikare hos vilda och barbariska stammar än bland civiliserade nationer. Lägre stående folk, hvilka dock icke qvarblifvit på det menskliga samhällslifvets mest primitiva stånd-punkt, lefva företrädesvis i små horder eller stammar, hvilkas alla medlemmar stå hvarandra nästan lika nära som föräldrar och barn, bröder och systrar. De nordamerikanska indianerna, eller åtminstone en stor del af dem, bodde i bygnader, som inrymde från tjugu till fyrtio personer. 1) En australisk stam är, såsom Mr. Smyth anmärker, i sjelfva verket endast en stor familj; 2) och liknande uppgifter meddelas om flere andra exogama folk. Men å andra sidan äro äktenskap mellan närmare anförvandter tillåtna, der de enskilda familjerna lefva mer isolerade, såsom bland singaleserna, isanna-indianerna och maoris.3)
En jemförelse mellan greker och romare bekräftar yttermera riktigheten af min hypotes. Såsom redan nämnts, kunde bland de förra en man äkta t. o. m. sin halfsyster, medan i den romerska forntiden förbindelser inom de fyra första sidoleden ansågos for blodskam. Denna olikhet i sederna berodde enligt Rossbach derpå, att familjekänslan var mycket svagare utvecklad i Grekland än i Rom, der äfven den gifta sonen qvarstannade i sitt föräldrahem. Senare, då de enskilda familjerna mera afsöndrade sig från hvarandra, inskränktes på samma gång de förbjudna lederna. 4)
Redan Montesquieu har anmärkt, att äktenskap mellan kusiner äro förbjudna bland folk, hos hvilka fullvuxna syskon och deras barn ha för sed att lefva i samma hus. ”Chez ces peuples”, säger han, ”le mariage entre cousins germains doit être regardé comme contraire à la nature; chez les autres, non.” Detta förbud har enligt hans åsigt samma ursprung som förbudet mot äktenskap mellan syskon, d. v. s. ”les pères et les mères aient voulu, dans les premiers temps, conser-
1) Morgan, Houses and House-life of the American Aborigines, sid. 73, 64.
2) Smyth, Aborigines of Victoria, vol. I, sid. XXIV.
3) Davy, Account of the Interior of Ceylon, sid. 278. Wa1lace, a. o., sid. 507 o. följ. Yate, Account of New Zealand, sid. 154, 103.
4) Rossbach, Untersuchungen über die römische Ehe, sid. 421, 422, 429, 439.
143
ver les moeurs de leurs enfants et leurs maisons pures.” 1) Utalande sig i samma riktning, framhåller Dr. Bertillion, att det egentligen icke var slägtskapsförhållandet, utan hemmets renhet, som forntidens lagstiftare hade i sigte, då de förbjödo incest. 2) Jag behöfver emellertid knappast säga, huru fjärran jag är från den åsigt, att detta förbud i första hand berott på föräldrars och lagstiftares förutseende. Det lider intet tvifvel, synes det mig, att motviljan mot könsumgänge mellan personer, som lefvat tillsamman sedan spädaste barndom, är helt och hållet instinktiv och föregår hvarje uppfostran. Låtom oss se om vi lyckas finna någon förklaring pä denna instinkt.
Jag har i en föregående uppsats 3) framhållit, att ju olikare tvänne individer eller, rättare sagdt, deras könselement äro, desto svårare eller omöjligare är det för dem att med hvarandra frambringa nya individer, och desto ofruktsammare är denna afkomma, så vida nämligen olikheten faller utom en viss gräns. Men det gifves också enligt ytterlig sannolikhet en annan lag, som säger, att en mycket hög grad af likhet medför samma menliga följder.
Charles Darwin har genom noggranna undersökningar konstaterat, att om frömjölet hos en blomma öfverföres till pistillens märke inom samma blomma, utbildas i regeln blott ett fåtal frön, ur hvilka svaga plantor uppstå. 4) Han framhåller tillika, att nästan alla erfarna uppfödare af husdjur (breeders) äro fullt ense derom, att sammanparning af nära beslägtade individer ger ett dåligt resultat. 5) ”Jag hyser intet tvifvel”, säger Sir John Sebright, ”att om ett dylikt förfarande länge fortsattes, djuren småningom urarta derhän, att de blifva sterila . . . Jag har på hundar, hönsfågel och dufvor anstält många försök af breeding in-and-in: hundarna blefvo små och svaga knähundar från att hafva varit starka vaktelhundar, fåglarna fingo långa ben och små mellankroppar och blefvo då-
1) Montesquieu, De l'esprit des lois, livre XXVI, ch. XIV.
2) Dictionnaire encyclopédique des sciences médicales, ser. II, tom. V, sid. 60 o. följ.
3) Geografiska föreningens tidskrift, 1889, sid. 68.
4) Darwin, Effects af Cross- and Self- Fertilisation in the Vegetable Kingdom.
5) Idem, Variation of Animals and Plants, vol. II, sid. 116.
144
liga äggläggare.” 1) Dr. Crampe har kommit till en liknande erfarenhet genom sina experiment med den bruna råttan (Mus decumanus). Afkomlingarna af nära beslägtade föräldrar visade sig vara jemförelsevis små och ofruktsamma och dogo i mycket större proportion än öfriga råttor. 2)
Det är en allmänt utbredd åsigt, att de menliga följderna af en ras' fortplantning genom nära beslägtade individer (close interbreeding) bero på föreningen och den deraf härrörande stegringen af sjukdomsanlag, gemensamma för bägge föräldrarna. ”Om föräldrarna äro fullkomligt friska”, säger M. Pouchet, ”kunna de endast gifva lif åt barn åtminstone lika friska som de sjelfva. Men om båda begynt urarta i samma riktning, framträder denna urartning i så mycket högre grad hos afkomman.” 3) Mot detta betraktelsesätt opponerar sig emellertid Darwin på det bestämdaste. Han anser det vara orimligt att i alla de snart sagdt otaliga fall, i hvilka han åstadkommit befruktning genom öfverförande af frömjöl från samma blomma, moderplantorna, oaktadt till utseendet fullkomligt friska, skulle hafva lidit af en så beskaffad konstitutionell bristfällighet, att de ur deras frön framsprungna plantorna blefve underlägsna i höjd, vigt och lifskraft. 4) Men framför allt, sjelfbefruktning och close interbreeding minska fruktsamheten, och detta är någonting helt annat än en stegring af sjukdomsanlag gemensamma för bägge föräldrarna. 5) Det synes derför nästan höjdt öfver allt tvifvel, att liksom olika arters oförmåga att med hvarandra frambringa fullkomligt fruktsamma individer beror derpå, att deras könselement äro för mycket differentierade, bero de menliga följderna af close interbreeding hos djur och sjelfbefruktning hos växter derpå, att deras könselement äro differentierade i allt för ringa grad. Hvarför så är fallet veta vi lika litet, som vi veta hvarför vissa substanser kunna med hvarandra ingå kemisk förening, andra icke. Dock förtjenar det nämnas, att close interbreeding aldrig leder till full-
1) Sebright, The Art of improving the Breeds of domestic Animals, sid. 12 o. följ.
2) Cit. af Düsing, Regulierung des Geschlechtsverhältnisses, sid. 246.
3) Pouchet, The Plurality of the Human Race, sid. 107.
4) Darwin, Effects of Cross- and Self- Fertilisation, sid. 445.
5) Idem, Variation of Animals and Plants, vol. II, sid 445.
145
ständig sterilitet hos afkomman, hvilket så ofta är fallet med hybrida förbindelser.1)
Det är omöjligt att tro, att en lag, som gäller inom den öfriga organiska verlden, icke skulle gälla för menniskan. Men att induktivt bevisa skadligheten af giftermål mellan slägtingar är förenadt med flere svårigheter. Vi kunna icke vänta att finna synnerligen i ögonen fallande resultat af andra förbindelser än äktenskap mellan de allra närmaste anförvandterna, såsom föräldrar och barn, bröder och systrar. Och t. o. m. sådana förbindelser visa sig icke nödvändigtvis som skadliga i första slägtledet. Sir J. Sebright anmärker, att husdjur stundom i flere generationer å rad kunna para sig med beslägtade individer utan att rasen alltför mycket försämras. 2) Men menniskan kan i ingen händelse göras till föremål för liknande försök som de lägre djuren, och, såsom vi tidigare sett, gifves det knapt ett enda folk, som icke i regeln skulle undvika giftermål med de allra närmaste anförvandterna. Mr. Huth 3) har i sanning gjort sig en lönlös möda, då han i Ptolemaeernas stamtafla sökt bevis för att slägtskapen icke utöfvar något inflytande på afkommans konstitution. Ehuru dessa mycket ofta gifte sig med systrar och kusiner, voro deras ättlingar, som han säger, hvarken sterila eller mer kortlifvade än andra. Men detta lärer oss ingenting utöfver hvad vi veta förut. Djuruppfödare ha för länge sedan iakttagit, att äfven en droppe obeslägtadt blod mången gång är tillräcklig att ansenligt upphjelpa de menliga följderna af en länge fortsatt breeding in-and-in, och vi kunna derför icke vänta att ofta återupprepade äktenskap mellan syskon och kusiner, omvexlande med äktenskap mellan aflägsnare slägtingar eller alls icke beslägtade personer, nödvändigtvis skulle inom några få generationer göra slägten ofruktsam och sjuklig.
Det har väl knappast funnits något mer in-and-in bred folk än de ytterst lågt stående veddahs på Ceylon. Hos dem har det sedan urminnes tider varit sed, att en man gift sig med sin yngre syster, ja, en dylik förbindelse har t. o. m. ansetts såsom den mest tillbörliga, såsom äktenskapet par pré-
1) Idem, Effects etc. sid. 456, 457, 465.
2) Sebright, a. o., sid. 12.
3) Huth, a. o., sid. 11.
146
ference. Hos Bintenne veddahs har detta bruk emellertid försvunnit för ett par mansåldrar sedan, men hos Nilgala veddahs håller det nu först på att dö ut. Mr. Bailey tror att dessa giftermål äro skulden till folkets svaga kroppskonstitution och oansenliga gestalt. Han fann icke hos detsamma några spår af vansinne, idiotism eller epilepsi — sjukdomar, som af mången anses åtfölja äktenskap mellan nära slägtingar; men i andra hänseenden synas de förderfliga följderna af syskonäktenskapen framträda tydligt nog. ”Folket är stadt i hastigt utdöende”, säger han; ”stora familjer äro okända och långt lif be-skäres högst få. Jag har vinnlagt mig om att erhålla tillförlitliga uppgifter för att belysa dessa förhållanden. Af 72 veddahs i Nilgala voro 50 fullvuxna och 22 minderåriga. I en familj funnos nio fullvuxna och ett barn, i en annan ett barn och åtta fullvuxna; o. s. v. I Bintenne 1) voro af 308 veddahs 175 fullvuxna och 133 barn. Här är missproportionen icke så utpräglad, men i en af de mindre stammarna, som är mer isolerad än de öfriga, funnos 20 fullvuxna och endast fyra barn. Det ringa antalet barn måste enligt min tanke tillskrifvas äktenskapen mellan så nära slägtingar, ty jag har aldrig hört yttras någon misstanke om att barnamord skulle förekomma bland dem. Af 50 fullvuxna personer i Nilgala syntes endast en hafva uppnått en ålder af sjuttio år, och blott åtta hafva öfverskridit femtio. I Bintenne åter syntes endast två personer af 175 fullvuxna hafva nått sitt sjuttionde år och fjorton sitt femtionde. Sådana fakta tyckas ådagalägga de verkliga resultaten af dylika förbindelser. Nilgala veddahs, som ännu lefva i nästan fullkomlig isolering från andra menniskor, gå hastigt sin undergång till mötes. Veddahs i Bintenne, som öfvergifvit den förderfbringande plägsed, som jag ofvan beskrifvit, men som dock fortfarande gifta sig inom sin egen stam, hålla likaledes på att dö ut, men mer småningom.”
Om man undantar detta fall, äro äktenskap mellan kusiner de närmaste förbindelser, hvilkas verkningar vi äro i tillfälle att iakttaga. Men olyckligtvis äro de resultat, som hittills vunnits, mycket sväfvande. En del författare, såsom M. Ferier, 2)
1) Der syskonäktenskap numera icke förekomma.
2) Périer, Essai sur les croisements ethniques, i Mémoires de la Société d'Anthropologie de Paris, tom. I, sid. 223.
147
Dr. Voisin 1) och Mr. Huth, tro att dylika äktenskap alls icke medföra några skadliga följder för afkomman, medan andra, t. ex. M. Devay 2) och M. Boudin,3) betrakta dem såsom härdar för allt möjligt elände — kretinism, idiotism, fallandesot, vansinne, döfstumhet, ögonsjukdomar, ofruktsamhet, iktyos, spetälska, engelska sjukan m. m. Jag skall inskränka mig till att omnämna de resultat, hvilka Mr. G. H. Darwins och Dr. Mygges undersökningar gifvit för handen, då dessa synas vara grundade på ett mer tillförlitligt statistiskt material än alla öfriga.
Mr. Darwin förnekar bestämdt, att kusinäktenskap skulle utöfva en så menlig inverkan på afkomman, som flere af hans föregångare påstått, men han tror dock, att särskilda sjukdomar jämförelsevis lätt angripa barn af dylika förbindelser. Han fann icke något säkert bevis för att de skulle leda till döfstumhet, vansinne, idiotism och ofruktsamhet, men anser sig hafva ådagalagt med en temligen hög grad af sannolikhet, att de verka nedstämmande på lifskraften, öka dödligheten samt i någon mån minska muskelstyrkan. 4)
Dr. Mygge åter, som anstalt sina forskningar i olika delar af Danmark, iakttog att bland barnen af beslägtade föräldrar funnos proportionsvis mycket flere idioter, galningar, epileptiker och döfstumma än bland den öfriga befolkningen. Han anser också för troligt, ehuru icke bevisadt, att sådana barn äro mer mottagliga för vissa sjukdomar samt lättare duka under för en förtidig död. Men å andra sidan har han icke funnit någon i ögonen fallande skilnad i fruktsamhet mellan afkomlingarna af beslägtade och obeslägtade föräldrar. 5) Till ungefär liknande resultat kom den norske läkaren Ludvig Dahl för omkring trettio år sedan.6)
1) Voisin, Contributions a l'histoire des mariages entre consanguins, i Mém. Soc. d'Anthr., vol. II, sid. 447.
2) Devay, Du danger des mariages consanguins sous le rapport sanitaire.
3) Eoudin, Etudes statistique sur les dangers des unions consanguins i Journal de la Société de Statistique de Paris, 1862.
4) G. H. Darwin, Marriages between first cousins in England and their Effects, i Journal of the Statistical Society of London, vol. XXXVII.
5) Mygge, Om Aegteskaber mellem Blodbeslaegtede, sid. 162, 272.
6) Dahl, Bidrag til Kundskab om de Sindssyge i Norge, sid. 99—102.
148
Dessa slutsatser äro onekligen mer eller mindre hypotetiska. Men det bör märkas, att af alla författare, som behandlat ifrågavarande ämne, det stora flertalet är af den åsigten att kusinäktenskap äro till en viss grad skadliga för afkornman Och det bör särskildt framhållas, att vi tills vidare icke ega ett enda väl konstateradt faktum, som skulle stå i strid med denna åsigt.
Man har visserligen anfört exempel på små samhällen, i hvilka sedan lång tid tillbaka äktenskap mellan anförvandter varit regel, utan att några menliga följder visat sig. Så berättas att de förut obebodda Pitcairn-öarna i Söderhafvet för hundra år sedan befolkades med nio hvita män samt sex män och tolf qvinnor från Tahiti. År 1800 bestod den lilla kolonin af en man, fem qvinnor och nitton barn. Afkomlingarna af dessa personer ha emellertid af senare resande uppgifvits vara friska och starka och utan hvarje spår af urartning. Men med förbigående af hvad för öfrigt kunde sägas mot detta fall såsom ett bevis för oskadligheten af giftermål mellan slägtingar, vill jag endast rikta uppmärksamheten derpå, att en kort tid efter det dessa öar koloniserades, några främlingar jämväl bosatte sig der. 1)
Man har vidare framhållit, att i vissa isolerade kommuner I Frankrike och Storbritannien sträng endogami är rådande, men att befolkningens helsotillstånd det oaktadt är fullkomligt normalt. Så anger Dr. Voisin att invånarena i Batz, uppgående till 3,300 personer, sedan urminnes tider undvikit giftermål med personer från andra församlingar. Men han tillägger äfven, att de klimatiska förhållandena i Batz, dess nära granskap till hafvet, och dess invånares hygieniska lefnadsvanor synas förena sig om att hindra befolkningens degeneration. 2)
Denna så att säga ”lokala endogami” är emellertid något helt annat än äktenskaps ingående mellan nära slägtingar. Dr. Mitchell fann t. o. m. att i nästan alla de små afskilda församlingar längs Skottlands kuster, som anförts såsom exempel på close interbreeding, sådana äktenskap jämförelsevis sällan förekommo.3) Detsamma är enligt Wood fallet med fiskarko-
1) Huth, a. o., sid. 159–160.
2) Voisin, a. o., sid. 447.
3) Mitchell, Blood-Relationship in Marriage, considered in its Influence upon the Offspring, i Memoirs read before the Anthrop. Society of London.
149
lonin i Newhaven, och enligt Dr. Mygge med befolkningen på Lyö och Strynö i Danmark.1)
Dock äfven om det kunde bevisas, att giftermål mellan anförvandter mången gång icke medfört några menliga följder, är det dermed icke sagdt att detta i regeln vore fallet. Vi ha i sjelfva verket anledning att tro, att de dåliga resultaten af close interbreeding, så väl som af sjelfbefruktning hos väx-ter, nästan uteblifva under gynsamma lefnadsförhållanden. Genom sjelfbefruktning alstrade plantor, som växa i god jord och hafva godt om utrymme, röja ofta knapt ett spår af urartning. Dr. Crampes experiment med bruna råttor gifva likaledes för handen, att breeding in-and-in är jemförelsevis oskadlig, i fall afkomlingarna af de beslägtade föräldrarna födas och skötas väl.2) Och att detta gäller äfven för menniskan, framgår af Dr. Mitchells undersökningar. Han fann att på de skotska öarna äktenskapen mellan slägtingar anstälde mycket större förödelse bland den fattigaste befolkningen än bland den för-mögnare, som var i tillfälle att äta mer närande och riklig föda och lättare kunde skydda sig mot kölden.3)
Om så förhåller sig, kunna vi med visshet påstå, att de skadliga verkningarna af sådana äktenskap måste framträda mycket tydligare i vilda stammar, för hvilka kampen i tillvaran ofta gestaltar sig synnerligen hård, än i det civiliserade samhället — så mycket mer som giftermål mellan slägtingar vanligast förekomma inom de förnämare klasserna. 4) Denna slutsats synes vinna ytterligare bekräftelse genom vissa etnologiska fakta, som jag samlat med afsigt att om möjligt sprida något mer ljus i den fråga, som här föreligger. En del af dessa uppgifter eger utan tvifvel endast ett underordnadt värde, men åtminstone ett par, tre tillskrifver jag en betydande bevisningskraft.
v. Martius, som är en stor auktoritet på den brasilianska etnografins område, försäkrar att man öfverallt gjort den iakttagelsen, att de mindre indian-samhällena, som vid ingående af giftermål äro hänvisade uteslutande till sig sjelfva, urarta
1) Mygge, a. o., sid. 126
2) Düsing, a. o., sid. 249.
3) Mitchell, a. o., sid. 447.
4) Devay, a. o., sid. 10. G. H. Darwin, a. o., sid. 163.
150
på allt möjligt sätt.l) I samma riktning uttalar sig Mr. Bates och Dr. Wallace, som framhåller de endogama isanna-indianernas ofruktsamhet i motsats till de företrädesvis exogama uaupés' hastiga tillväxt. 2) Och v. Tschudi förmodar likaledes att botokudernas ringa fruktsamhet beror derpå, att de sällan taga sig hustrur från främmande horder; ty då de någon gång afvika från denna vana, välsignas de med en mycket talrik afkomma.3)
Giftermål mellan slägtingar anses vidare såsom den sannolika orsaken till caledonia-indianernas degeneration, till de malagassiska qvinnornas och den hawaiiska adelns ofruktsamhet, och till sjö-dajakernas utdöende. 4) Af samma anledning tror öfverste Dalton att hos garos i Indien höfdingarna voro i fysiskt hänseende så underlägsna slafvarna. 5)
Af icke ringa intresse för oss äro de strängt endogama todas i södra Indien. Detta folk är enligt Mr. Marshall indeladt i fem klaner, af hvilka två äro nästan utdöda. Enhvar af de återstående tre klanerna består af omkring tvåhundra personer, och åtminstone en af dem har sedan urminnes tider bidehållit sig fullkomligt ren, undvikande hvarje inblandning af främmande element. Mr. Marshall anmärker att det allmänna helsotillståndet hos detta folk förefaller att vara ganska godt, och enligt Dr. Shortt är jämväl dess fruktsamhet normal. Men icke desto mindre äro Todas ett utdöende folk. Barnadödligheten är nämligen utomordentligt stor. ”Det finnes sällan mer än två eller tre barn i samma familj”, säger missionären Metz, ”och det är alls icke ovanligt att anträffa endast ett, medan många familjer äro alldeles barnlösa.” Nu kunna vi naturligtvis icke med säkerhet veta, huruvida orsaken härtill äro äkten-skapen mellan slägtingar, men vi ha i alla händelser skäl att misstänka att så förhåller sig. Att åter menliga följder i
1) v. Martius, Zur Ethnographie und Sprachenkunde Amerikas, Bd. I, sid. 334
2) Bates, The Naturalist on the River Amazons, vol. II sid. 200. Wallace, Travels on the Amazon, sid. 508.
3) v. Tschudi, Reisen durch Südamerika, Bd. II, sid. 284.
4) Gisborne, The Isthmus of Darien. Sibree, Madagascar. Ellis, Polynesian Reminiscences, vol. IV, sid. 436. St. John, Life in the Forests of the Far East, vol. I, sid. 10.
5) Dalton, Descriptive Ethnology of Bengal, sid. 66.
151
andra hänseenden icke försports, kunde möjligen bero på de utomordentligt gynsamma yttre förhållanden, i hvilka todas lefva. l) Ett annat mycket in-and-in bred folk äro perserna, och äfven bland dem är barnadödligheten synnerligen stor. Dr. Polak tror att i medeltal knapt ett enda lifskraftigt barn belöper sig på hvarje qvinna. 2)
Den största betydelse tillmäter jag emellertid följande uppgift rörande karens i Birma, som meddelats mig af Dr. Alonzo Bunker. Under de tjugutvå år, han lefvat bland detta folk, har han iakttagit, att i de byar, der befolkningen alltid gifter sig inbördes, äktenskapen äro mycket ofruktsammare äf-vensom afkomman betydligt svagare än i de, der männen sedan urminnes tider haft för sed att söka sig hustrur ur främmande byar; och detta oaktadt de exogama och de endogama byarnas invånare lefva under fullkomligt enahanda lefnadsvilkor. Dr. Bunker är i sjelfva verket öfvertygad om, att de senares underlägsenhet beror på deras giftermål och påstår, att äfven befolkningen sjelf kommit till insigt härom. Om missionärerna någon gång lyckats öfvertala en ung man att välja sig hustru från en främmande by, har ett gynsamt resultat genast visat sig af denna förbindelse.
Det kan anföras äfven andra exempel på folk, som sjelfva synas hafva iakttagit skadligheten af äktenskap mellan nära slägtingar. Så skrifver Mr. Cousins, att de cis-natalske kaffrerna tro, att afkomman af sådana förbindelser blefve svag och sjuklig; medan zulu-kaffrerna, efter hvad jag hör af Mr. Eyles, angifva ofruktsamhet och vanskaplighet såsom följder af close interbreeding. Äfven de lågt stående dieyeries i Australien ha en tradition, i hvilken en liknande uppfattning finnes klart uttalad. Den gode anden, påstå de, indelade deras stam i exogama underafdelningar, sedan giftermålen mellan släg-tingar visat sig skadliga för afkomlingarna.3)
Med hänsyn till alla dessa fakta kan jag icke annat än anse för ytterst sannolikt, att äktenskap mellan närmare släg-
1) Marshall, A Phrenologist amongst the Todas, sid. 110 o. följ. Shortt i Transactions of the Ethnological Society, New Series, vol. VII, sid. 254, 233. Metz, Tribes of the Neilgherries, sid. 15.
2) Polak, Persien, Bd. I, sid. 261, 216 o. följ.
3) Gason, i The Native Tribes of South Australia, sid. 260 o. följ.
152
tingar äro mer eller mindre ogynsamma för artens bestånd. I så fall vore naturligtvis de familjer eller horder, som hade för sed att gifta sig inom sig sjelfva, mindre framgångsrika i kampen för tillvaran än de, som undveko dylika äktenskap. Och detta är enligt min tanke en fullkomligt tillräcklig förkla-ringsgrund för motviljan mot blodskam. Hos vildar är sammanlefnaden i mycket högre grad än hos civiliserade folk baserad på slägtskapens grund: kommunen består i regeln nästan uteslutande af ättlingar af samma förfäder. Att undvika giftermål med personer, med hvilka man sedan barndomen lefvat i nära beröring, är derför i allmänhet detsamma, som att undvika giftermål med anförvandter. Men medan det icke kan uppkomma någon instinkt, som skulle af hålla menniskan från förbindelser af det senare slaget, kan hon mycket väl förvärfva sig en instinkt, som afhåller henne från förbindelser af det förra. Och då en sådan instinkt är nyttig för arten, hyser jag föga tvifvel, att den småningom utvecklat sig genom inflytandet af ett naturligt urval.
Denna hypotes kan, synes det mig, förklara alla de fakta jag här ofvan framstält. Den kan för det första förklara, hvarför afskyn för incest föregår erfarenheten och är oberoende af uppfostran; för det andra, hvarför denna instinkt hänför sig icke allenast till slägtingar, utan äfven till andra personer, som lefvat i nära beröring med hvarandra; för det tredje, hvarför förbuden mot äktenskap mellan slägtingar i så hög grad vexla hos olika folk. Den kan slutligen äfven förklara några andra företeelser, som skenbart falla utom dess gränser.
I Australien, der samma familjenamn äro allmänna nästan öfver hela kontinenten, är en man förbjuden att gifta sig med en qvinna med samma namn, oafsedt om de äro beslägtade eller icke.1) Samma regel gäller i Kina och hos rajputerna i Indien. Men i dessa vidsträckta förbud ligger ingenting öfverraskande. Det är genom familjenamnen som slägtskapens band bevaras i hågkomst, hvarför namn och slägtskap lätt förvandlas till identiska begrepp. Och då familjenamnen mestadels äro ensidiga, hänförande sig antingen till faderns eller moderns slägt, bli på samma gång förbuden mot äktenskap mer eller mindre ensidiga.
1) Lubbock, The Origin of Civilisation, sid 131.
153
Hos flere folk är äfven slägtskap genom giftermål ett hinder för äktenskap, och bland katolikerna få personer, som stått faddrar för samma barn, icke gifta sig med hvarandra. Sådana förbud innebära emellertid endast ett öfverflyttande af slägtskapens skyldigheter på andra förbindelser och kunna lätt förklaras såsom konseqvenser af förbuden mot äktenskap mellan anförvandter.