Revolutionens demon

Metatiedot
Julkaistu: 
1948
Kuvaus: 
Published in/Publicerad i/Julkaistu
Nya Argus 42, 1949 (241-244).

© The von Wright Heirs/ von Wrights arvingar/von Wrightin perikunta

The Georg Henrik von Wright Online Collection, Filosofia.fi (Eurooppalaisen filosofian seura ry) <http://filosofia.fi/vonWright> ed./red./toim. Yrsa Neuman & Lars Hertzberg 2009. Inskanning & transkribering/Skannerointi & litterointi/Scan & transcription: Filosofia.f Tommi Palosaari | Sonja Vanto

 

REVOLUTIONENS DEMON


Socialismen är en av de stora frågorna hos Dostojevskij. I sin gröna ungdom tillhörde han en krets, där samhällsproblemen diskuterades. Denna oskyldiga form av »revolutionär» verk­samhet bragte honom till Sibirien och blev sålunda orsaken till den stora inre krisen i hans liv. De socialistiska idéerna kände Dostojevskij främst i deras franska, för-marxistiska version. Han synes inte ha känt till Marx. Så mycket märkligare är då kongruensen i de två männens problemställ­ningar och deduktioner. Man kunde kanske säga, att deras tankar ha samma rytm, men motsatta rörelseriktningar.


Liksom för Marx är för Dostojevskij den socia­listiska idéen oupplösligt knuten till tanken på Revolutionen. Socialismen förutsätter och efter­strävar ett avbrott i kontinuiteten hos den histo­riska utvecklingen. Dostojevskij intresserar sig för denna förutsättnings och strävans konsekvenser. Den nyligen bortgångne ryske filosofen Berdjaiev säger om honom: »Med en genial blick för det kommande fattade han de ideologiska förutsätt­ningarna för och karaktären hos den ryska — och måhända världsomfattande — revolution, som var i vardande. Han var den ryska revolutionens profet i ordets mest odisputabla bemärkelse. Och revolutionen har försiggått 'enligt Dostojevskij': han har avslöjat dess inre dialektik och givit den
form.»1) Det är emellertid rättvist att påpeka, att Dostojevskijs profetiska intuitioner om Revo­lutionen ofta leda tankarna till det tyska, snarare än till det ryska utbrottet.


Dostojevskij var förvisso ingen »vän» av Re­volutionen. Man betecknar honom vanligen så­som konservativ eller reaktionär. Dessa epitet äro emellertid starkt vilseledande. Det anti-revolutionära hos Dostojevskij har intet att göra med en samhällsbevarande,
»borgerlig» konservatism. Dostojevskij var tvärtom djupt övertygad om det borgerliga samhällets livsoduglighet — i Ryssland och i Europa — och därför, kan man säga, om det psykologiskt nödvändiga i den socialistiska revolutionen. Vad som skiljer Dostojevskij från den rättrogna revolutionären är ett värdeomdöme snarare än en trosartikel. För Dostojevskij är Revolutionens samhälle inte en topprestation, utan ett bottenrekord.


Dostojevskij är en likadan stötesten som Platon för dem som vilja skära Revolutionens fiender över en kam. Likheten i temperament och åskåd­ning mellan de två tänkarna är långtgående. Båda äro i högsta grad radikala och dynamiska och,


242



på sitt sätt, revolutionära andar. Ingenderas åsik­ter kunna tas till intäkt för något bestående i samhälle och stat. Båda äro absolut »oborgerliga». Men båda äro också fast övertygade om omöjlig­heten att reformera människan genom att om­störta de yttre formerna för hennes liv. För båda finns det bara en väg till förnyelse: den inre revolutionens, omvändelsens väg. För Platon är det omvändelse genom »paideia», intellektuell karaktärsdaning, för Dostojevskij omvändelse ge­nom Kristus.2)


Platons beskrivning i åttonde och nionde boken av
Politeia av de olika statsformernas uppkomst och undergång, sedd mot bakgrunden av deras psykologiska förutsättningar i människosjälen, är i många stycken en trogen parallell till Dostojevskijs skildring av revolutionsdemonens fram­fart. Det förtjänar att framhållas, att båda fån­gat Revolutionens väsen i en snillrik individualpsykologisk analogi: fadermordet. Revolutionen bottnar i den unga generationens ringaktning för sina försoffade föräldrar. Det är Ivan Karamasovs avsky för sin liderliga fader. Vad kunna de unga, som inte fått någon tro eller några ideal utan bara ett dåligt exempel av sina föräldrar, men som känna ungdomens prisvärda längtan efter något nytt och bättre, annat än säga: Allt är oss tillåtet. Låt oss resolut kasta loss från det förflutna och börja ett nytt liv otyngda av historiens sjukdomsinfekterade arvsmassa! Och liksom Ivan Karamasov har sin »apa» Smerdjakov, finna Revolutionens teoretiker sina redskap i den själlösa massan.


*



Socialismen var inte för Dostojevskij i första rummet en ekonomisk eller politisk fråga. Snarare kan man säga, att socialismen för honom var ett religiöst problem. Den religiösa aspekten på socia­lismen är inte uttömmande. Den är kanske också typiskt »rysk». Men ingen torde med skäl kunna bestrida, att den är utomordentligt viktig för problemet i dess helhet.


Dostojevskij ser i socialismen en frigörelse från religiösa trosföreställningar, främst de kristna hinsideslärorna, och på samma gång ett religions­substitut. »Det är här fråga om en ny religion, lillefar, som skall ersätta den gamla», säger nihilistbandets ledare Peter Verkhovenskij i Onda andar. Vi ha i föregående artikel studerat detta ateistiska Janusansikte på det individualpsykologiska planet i fallet Kirillov. Socialismens livs­nerv är den abstrakta kärleken till Människan såsom »Skapelsens Krona» och dess paradis är det jordiska tusenårsriket. Versilov, »ynglingens» far, beskriver dessa filantropiska lyckodrömmar i ett samtal med sonen:


»Krig finns ej mer och ävlan har upphört. — — — Människorna äro lämnade allena. — — — Men de över­givna människorna skola börja söka sig till varandra, fastare och mera kärleksfullt. — — — Den stora tanken på odödligheten är borta — — — all den rika kärlek, som fordom ödslats på Honom, som var odödlig, skall nu flöda över hela naturen, över jorden, över människan, över varje grässtrå. De skola med nödvändighet börja älska jorden och livet, sedan de lärt sig inse sin egen förgängliga och tillfälliga natur. — — — De skola arbeta för varandra, och envar skall giva upp det han äger för alla och redan sålunda bli lycklig. 'I morgon är kanske min sista dag' — — — 'det är likgiltigt. Jag skall dö, men de andra skola bli kvar och efter dem deras barn'.»


Det är inte bara socialisterna som arbeta för detta drömda ideal. Socialismen är en avläggare av sekulära idéströmningar, som rört sig i Europa alltsedan renässansen: humanism, upplysning, liberalism. Den är, säger Versilov, hela den mo­derna civilisationens stora tanke. Den nitiske folk­skolläraren, som kommer barnen att se ner på sina illiterata och fördomsfulla föräldrar, vetenskaps­mannen som ersätter vidskeplig tro med ratio­nella förklaringar, försvarsadvokaten som med psykologiska argument rentvår brottslingen (»han kunde inte ha handlat annorlunda»), alla dessa krafter och många därtill arbeta var på sitt håll för den sekularisering av livsformer, bedömnings­grunder och ideal, som i socialismen funnit sitt radikalaste och mest följdriktiga uttryck.


En strömkantring i revolutionär riktning är inte möjlig utan en långt framskriden röta i den gamla samhällskroppen. Det som en gång varit »le­dande idéer» måste först bli en samling »föråld­rade fördomar». Det som generationer hållit för »tingens naturliga ordning» måste först erfaras som »slaveri» och »utsugning». Först när det förflutna ej längre synes pålägga det närvarande några mora­liska hänsyn, är tiden inne för att förkunna Revolutionens, det sociala fadermordets rätt för en frihetstörstande mänsklighet. Hör på den unga generationens talesman Peter Verkhovenskij:


»Jag frågar er, vad ni föredra: att skynda långsamt, d.v.s. att författa sociala romaner och diskutera mänsklig­hetens öden för tusen år framåt på papperet — — — eller att gå in för en snabb lösning, vilken som hälst, blott den ger er fria händer att omskapa livet, inte i böckerna, utan i verkligheten? Man säger mig: 'Hundra miljoner huvuden', det är kanske bara en metafor, men skulle vi rygga till­baka för den? Betänk att, medan vi hänge oss åt utopier på papperet, despotismen får tid att under ett sekel sluka, inte hundra, utan femhundra miljoner huvuden! Betänk också, att en obotlig sjukdom aldrig läkes, vilka recept ni än utskriva för den på papperet! Om vi tveka, kan det tvärtom gå därhän, att också vi smittas och alla friska krafter, på vilka vi ännu kunna räkna, förtvina. Och vi gå alla till slut under! — — — Jag ber den värda för­samlingen — — — förklara vad den föredrar: en tortyr­vandring i kärret eller en språngmarsch för full ånga tvärs genom sumpmarken?»


*


243



Revolutionen är frihetens tygellösa triumf och samtidigt dess tragiska vändpunkt. Det kollek­tiva fallet har en trogen motsvarighet i det indi­viduella. När Raskolnikov mördar pantlånerskan för att bevisa sin frihet, är han redan en besatt som tappat herraväldet över sig själv. Det folk, som slagit in på Revolutionens väg, har — menar Dostojevskij — framför sig en vandring mot sla­veri och allt djupare självförnedring.



Revolutionens instrument är massan. I massan slumrar mera latent kraft än den som behövs för att åstadkomma Revolutionens stötverkan. Engång frigjord, måste emellertid denna kraft också i fort­sättningen dirigeras. Här uppstå nya problem, som Revolutionens idealistiska medlöpare nästan alltid förbise.


Den första lösningen är »sjigalievstsjinan», så kallad efter den revolutionära teoretikern Sjigaliev i
Onda andar. Vi känna honom redan som man­nen, vars slutsatser stå i smärtsam konflikt med hans premisser. Den av Revolutionens herrar åt massan utportionerade friheten och jämlikheten kan inte fortbestå utan en despotisk kontroll. Allt­så föreslår Sjigaliev:



»Att samhället måtte delas i två olika delar. En tiondedel åtnjuter personlig frihet och ges rätt till absolut herra­välde över de återstående nio tiondedelarna. Dessa måste förlora sin individualitet och förvandlas till ett slags hjord. En blind lydnad skall, genom en serie förvandlingar, föra dem tillbaka till ett tillstånd av naiv oskuld, till ett slags jordiskt paradis, om än ett där de tvingas arbeta. De medel som författaren
(se. Sjigaliev) föreslår att beröva nio tiondedelar av mänskligheten all deras frihet och därpå förvandla dem till en boskapshjord genom en omskolning av hela generationer, äro märkliga: ty de äro logiska slut­satser, baserade på ett studium av naturliga förutsättningar.»



Hitler, som förvisso hade en genial näsa för de psykologiska förutsättningarna för en framgångs­rik demagogi, har sagt, att propagandan i dikta­turstaten måste anpassas efter nivån hos sina lägststående objekt. Denna deduktion ur den mänskliga naturens beskaffenhet förklarar, varför Revolutionens ledarskikt för att hålla sig flytande tvingas till en drastisk intellektuell och moralisk »Gleichschaltung» i sitt samhälle — till nivå med det lägsta. Tänkandet och vetenskapen, utom­ordentliga hjälpredor för Revolutionens styrande hjärnor, äro också potentiella vapen för Kontra­revolutionen. Därför måste massan intellektuellt avväpnas. Viljan och förmågan till självständigt tänkande måste utplånas och ersättas med det Peter Verkhovenskij kallar »den starkaste av alla krafter, som håller ihop systemet» nämligen »skam­men för en egen åsikt». Uniformer, grader och beteckningar, en stålhård byråkratisk hierarki av »sekreterare, hemliga agenter, skattmästare, presi­denter, notarier och deras assistenter» äro utom­ordentligt befordrande för uppkomsten av ett sådant intellektuellt träldomstillstånd. Begåvade in­divider »äro alltid mera korrumperande än nyt­tiga; de skola fördrivas eller avrättas. Man skall skära tungan av Cicero, sticka ut ögonen på Copernicus, stena Shakespeare». »Bildningstörsten är en aristokratisk törst.» Men »vi skola kväva geniet i dess moderssköte. Allt skall sänkas till samma nivå: den totala jämlikheten».


Moralens och rättskänslans Kontra-revolution måste också förebyggas. Detta sker effektivast, om man låter slavarna vältra sig i vällustiga lidel­sers rus, kollektivt lika väl som individuellt. »Vi skola utså dryckenskap, lösaktighet och angiveri, vi skola inplanta i dem en oerhörd liderlighet — och förvandla människan till en avskyvärd och fördömd varelse, rädd, grym och självisk», säger Peter Verkhovenskij. I själva förnedringen och vanhedern, utstötningen från varje högre moralisk gemenskap ligger en pervers njutning. Med ge­nial blick för det lägstas lockelse på människan uppför Dostojevskij »rätten till vanheder» som en av de främsta punkterna på den revolutionära mas­sans frihetskarta.



Ju mera nivelleringen närmar sig det intellek­tuella och moraliska bottenplanet, desto längre fjärmar sig Revolutionen från sin ideologis ratio­nella källor, från sitt ursprung i förnuftig över­läggning om en frihetslängtande generations rät­tigheter att ta sitt öde i egna händer och på våld­sam väg skapa nya livsformer. Uniformsmänni­skan som åtnjuter vanhederns privilegium och skäms för sina högre instinkter, fattar knappast längre innebörden i den socialistiska drömmen om den abstrakta människokärlekens tusenårsrike. Hon behöver handgripligare objekt att dyrka och kraftigare medel för att stimuleras till handling. Socialismen har övervunnit de gamla samhälls­makterna. Men den har själv till slut blivit kraft­lös, urvattnad. Revolutionen har emellertid ännu en ideologisk resurs outnyttjad, en sista. Den heter myten om ledaren. »Myten är det väsent­liga», utropar Peter Verkhovenskij i extatisk yra. Myten om ledaren, som »kommer med en ny och rättvis lag», som först håller sig dold, så visar sig för de invigda och slutligen träder fram för folket och tillbes som en ny Gud. Triumfatorn, den socialistiska Revolutionens sista och största hjälte kallar Dostojevskij — Tsar Ivan!


*



Med Tsar Ivan slutar Revolutionen. Ledarmytens triumf är inte det geniala vansinnets, utan den simpla och cyniska dumhetens triumf över en förslavad mänsklighet.



»Det är dumheten i sin nakna form, i sin simplaste form, dumheten rätt och slätt», utropar Peter Verkhovenskijs far, den löjlige och samtidigt rörande ex-liberalen Stefan Trofi-


244


movitj. »Om det hela varit bara ett uns intelligentare, så hade envar strax märkt armodet i denna dumhet. Men nu stanna alla inför den med förvirrad uppsyn. Ingen vill tro, att det kan vara fråga om något så enkelt. 'Det är omöjligt, att det inte skulle vara något annat', säger man sig. Envar söker i den en dold mening, en hemlighet, vill läsa mellan raderna, och framgången är given. O, aldrig har dumheten fått en värdigare belöning, ehuru den ofta förtjänat det; ty, entre parenthèses, dumheten är lika nyttig för mänskligheten som det högsta snille.»


Finns det något hopp efter detta? I Evangeliet berättas, hur Jesus botade en besatt och drev de onda andarna in i en svinahjord, som störtade sig i sjön och ömkligen omkom. Stället har Dostojevskij satt som motto för Onda andar. Svina­hjorden, vari demonerna ha sin varelse, är revolu­tionärerna och deras anhang. I sitt blinda van­vett skola djuren till slut störta sig utför klippan och finna sin död i vågorna. Sedan gryr kanske en ny och ljusare dag för människan.

G. H. v. W.


Noter:


1
) N. Berdiaeff: L'Esprit de Dostoievski. Boken tor­de numera finnas också på svenska. Den är en av de mest personligt engagerade och djupast förståelsefulla böcker om Dostojevskij, som skrivits.
2
) Själva idéen om »omvändelsen», som spelar en så stor roll i den kristna teologien, kommer från Platon. (Liknel­sen med fångarna i grottan i sjunde boken av Politeia.)