Ryssland och Europa

Ryssland och Europa

261

Nutids människans uppfattning om sig själv bygger i stor utsträckning på en förutsättning, som Göran Schildt i sin bok om Gide kallat dog­men om personlighetens enhet. En människa är — eller »bör» vara! — klok eller dum, god eller ond, frisinnad eller reaktionär. Den klassiska europeiska litteraturen, särskilt den engelska och franska, skildrar vanligen människan enligt detta mönster. Balzac och Dickens kunde nämnas som typexempel.

De senaste hundra årens jordskred i psykologien har lärt oss se i människan en mångtydig och motsägelsefull varelse. Dostojevskij är den nyare psykologiens stora läromästare. Han har, liksom »ynglingen» i hans roman, aldrig upphört att förundra sig »över människans förmåga (och rys­sens, skulle jag tro, särskilt) att hysa i sin själ de mest upphöjda ideal sida vid sida med den av­skyvärdaste låghet, och allt detta fullt upp­riktigt». De flesta av hans romanfigurer äro goda exempel på människonaturens kluvenhet. I de enklare fallen, t. ex. Raskolnikov, är det en ännu »fattbar» dubbelhet, i de mera invecklade, t. ex. Versilov, är det en mångdubbelhet, som hopplöst undandrar sig varje förnuftsmässig uttolkning. Idioten vimlar av dubbelgångare; furst Mysjkin själv är väl förtrogen med dubbeltankarnas plå­ga. »Både ord och handling, både lögn och san­ning, allt finns samtidigt hos mig och fullt upp­riktigt» säger en av bokens karaktärer, den otro­lige Lebedjev. Det är just uppriktigheten i dubbel­heten, som grundligt vederlägger åsikten om den mänskliga naturens enhetlighet.

Dostojevskij hade inte blivit kluvenhetsmoti­vens mästare i litteraturen, om han inte upplevat deras verklighet med fruktansvärd styrka i sitt eget inre. När vi diskutera hans »filosofiska» åsikter, ha vi därför inte rätt att vänta oss en­tydiga svar på entydiga frågor. Dostojevskijs egna ställningstaganden till livsproblemen äro tvärtom i högsta grad sammansatta och »ambivalenta», fulla av paradoxer. Han har med Versilov erfarit att »om jag försöker förklara en tanke som jag tror på, händer det nästan alltid att jag upphör att tro på vad jag har förklarat». Hans tanke pendlar mellan ytterligheter; dess enhet ligger i det logiska samband som hela tiden bevaras mellan dess olika lägen.

*

Vi ha redan sett, hur svårt det är att bestämma Dostojevskijs ställning till socialismen och Revo­lutionen enligt den gängse provkartan. Han är varken borgare, eller socialist, konservativ eller

liberal, reaktionär eller framstegsman. Och han är på en gång revolutionär och anti-revolutionär.

När vi gå att säga några ord om de frågor, som vi här sammanfattat under rubriken »Ryss­land och Europa», beträda vi ett område, där ambivalensen hos Dostojevskij når sin höjdpunkt och de traditionella indelningsgrunderna bli minst tillämpliga.

Dostojevskij får ofta gälla för panslavist, rysk »populist» och högkyrklig reaktionär. Han har gjort och sagt åtskilligt, som berättigar de namnen. Han var intim vän till Pobedonostsev, själen i Den heliga synoden. Han underblåste i sina artik­lar (En författares dagbok) den tsaristiska impe­rialismen. Och han hade en okritisk, mysteriös vördnad för sitt ryska folk. Den obildade »musjiken» framstod för honom såsom en inkarnation av de kristna dygderna och »folket», det mys­tiska kollektivet, fick därav en gudomlig dignitet och utrustades med en religiös mission till resten av mänskligheten. Som vi sett, kämpar Dosto­jevskij i sina romaner oavlåtligt mot avgudar. Själv har han varit betänkligt nära avgudadyr­kan i sin ryska populism och sin ryska världsfrälsningslära, messianism.

Men samme Dostojevskij har skarpt nagelfarit slavofilerna och mot dem försvarat de ryska occidentalisterna. Slavofilerna voro också de kon­servativa, de bestående institutionernas solida väktare, ängsligt måna om att utestänga sig själva och sitt folk från västerländska nymodigheter och revolutionär smitta. Hur fjärran är inte denna snäva och efterblivna provinsialism från Dostojevskijs ideologiska världsborgarskap! »Sla­vofilerna ha en sällsynt förmåga att missförstå sig själva och ingenting fatta av sin samtids rea­liteter», heter det på ett ställe i En författares dagbok.

»Den ryska tanken», sådan Dostojevskij ville tänka den, var en idé för mänskligheten, inte för ryssarna allena. Slavofilerna äro i grund och botten oryska. »Inför omöjligheten att vara ryss blev jag slavofil», säger Sjatov i Onda andar. Omisskänligt ryska äro däremot nihilisterna, de »troende» ateisterna, och de ändlöst diskuterande socialistiska utopisterna. De irra på orätta vä­gar, menar Dostojevskij. Men det är trots allt till deras entusiasm och mottaglighet för idéer, som han ställer sitt hopp om en stor framtid för Ryss­land. Det är inte gott att säga, om han misstagit sig på den punkten eller fått rätt.

*

Europa har Dostojevskij hatat och älskat. Han har hatat dess »civilisation»: borgarens välombonade trygghet, krämarens självtillräckliga privatinitiativ, statsmännens månhet om de egna husen. Men han har älskat Europas »kultur»: dess stora minnen, dess tändande tankar i det för­flutna, Shakespeare och Den sixtinska madonnan. Ingen har kunnat skriva vackrare om vår världs­dels storhet än Dostojevskij. Och i denna sin förståelsefulla kärlek har han känt sig som en representant för det sannt ryska. Han låter Versilov säga:

»Europa är lika kärt för ryssen som Ryssland: varje sten där är dyrbar och älskad. Europa har varit vårt fosterland lika mycket som Ryssland. Ack, mera! Man kan inte älska Ryssland starkare än jag och likväl har jag aldrig förebrått mig att Venedig, Rom, Paris, deras vetenskapers och konsters skattkammare, hela deras historia, varit mig kärare än Ryssland. Dessa åldriga ste­nar på utländsk mark, dessa under i Guds gamla värld, dessa brottstycken av heliga storverk äro dyrbara för oss ryssar, ja dyrbarare för oss än för människorna i dessa länder själva.»

Men Dostojevskij är djupt övertygad om att den storhet och den vitalitet, som talar ur dessa min­nen, äro ekon från en försvunnen värld, som aldrig kommer att återuppstå. Ivan Karamasov säger:

»Jag vill resa i Europa; jag vet, att jag inte skall finna där annat än en kyrkogård, men den mest älskade kyrko­gård, min vän. Kära äro de döda, som vila där. Varje sten, som täcker dem, talar till oss om ett så levande liv i det förflutna, om en så brinnande tro på deras verk, deras ideal, deras kamp och deras visdom, att jag vet att jag skall falla ner och kyssa dessa stenar och gråta över dem, ehuru jag är förvissad i mitt hjärta att allt detta sedan länge är bara en kyrkogård och intet annat.»

En sak som Dostojevskij funnit särskilt tragisk i Europa är den nationella splittringen. Den har hindrat uppkomsten i stor skala av en universell europeisk människa. Och den har, inte minst i sina chauvinistiska utväxter under de senaste 150 åren, dragit olyckor och svåra lidanden över vår världsdels folk. Européerna äro fångar i de na­tionella fördomarnas snärjgarn. Endast »den rys­ka vandringsmannen» är fri att förstå och känna med dem alla. Vi kunna igen lyssna till Versilov:

»Där var fransmannen bara fransman, tysken bara tysk. — — — Följaktligen har fransmannen aldrig skadat Frank­rike mera, eller tysken Tyskland. — — — Vid denna tid fanns det inte en enda europé i Europa. — — — Men hos oss har framvuxit under tiderna en hittills osedd människotyp, en representant för den högsta kultur och utrustad med en världsfamnande medkänsla för alla. — — — Denna typ är väktaren av Rysslands framtid. — — — Europa har alstrat en förfinad typ av fransman, engelsman och tysk, men om framtidens människa vet Europa i dag just ingenting. Och, tror jag, vill inte heller veta. Det kan man gott förstå; de äro inte fria, men vi äro. Jag med min ryska melankoli var den enda fria människan i Europa. — — — En fransman kan tjäna mänskligheten bara under förutsättning att han förblir fransk i högsta potens. — — — Endast ryssen har fått förmågan att vara mest rysk, när han är mest europeisk. — — — Det är den väsentligaste skillnaden mellan oss ryssar och de andra. Jag är en fransman i Frankrike, en tysk i Tyskland, en grek med de gamla grekerna och däri är jag en typisk ryss — — och tjänar i sanning Ryssland, ty jag förverkligar dess ledande tanke. — — —

263

 

Men de äro dömda att strida för lång tid framåt, emedan de ännu äro alltför tyska och alltför franska och ännu inte ha upphört att rivalisera i sina nationella särdrag. Och jag beklagar den förödelse som måste övergå dem innan de slutat.»

Det är tydligt, att Dostojevskijs förhoppningar om Rysslands framtid livats av denna universella, av inga nationalitetsgränser inskränkta förståelse och assimilationsförmåga hos den kultiverade rys­sen. Vandringsmannen med den världsfamnande medkänslan och det melankoliska småleendet är säkert mycket rysk, om än inte så exclusivt som Dostojevskij trott. Men Dostojevskij ger oss ingen grund att förmoda, att han är det mönster, som den ryska »musjiken» kommer att efterlikna, när han blivit fullvuxen.

*

Nationalismen har varit vår världsdels förban­nelse. Men vem kan utan vidare ta på sitt ord, att den inte samtidigt varit ett nödvändigt livs­elixir?

Nationalismens problem har mycket sysselsatt Dostojevskij. Liksom i socialismen ser Dostojevskij i nationalismen en yttringsform av det religiösa anlaget i människan. — Varför uppträder beho­vet av nationell självhävdelse hos folken? Natio­nalismen kan inte vara detsamma som den primi­tiva hjordinstinkten, behovet av sammanslutning för att kunna överleva. Den egentliga nationalis­men är tvärtom en tämligen senfödd företeelse, en kulturprodukt som framvuxit ur en vaknande insikt om en »kallelse», en särskild mission att förverkliga. Den som med en axelryckning av­färdar nationalismen som en »atavism», är helt enkelt blind för ett viktigt kulturfilosofiskt pro­blem.

I Sjatov i Onda andar har Dostojevskij porträt­terat en emfatisk talesman för den heliga natio­nalismen i allmänhet och den ryska messianismen och populismen i synnerhet. Sjatov utlägger:

»Alltsedan tidernas begynnelse ha Vetenskapen och För­nuftet bara spelat en underordnad och tjänande roll i folkens liv. Så skall det förbli till världens slut. Folken födas och leva i enlighet med en helt annan, ordnande och styrande princip, vars urgrund ännu inte är känd och förklarad. — — — Jag kallar den helt enkelt 'Sö­kandet efter Gud'. Målet för varje rörelse i folksjälen under varje period av dess liv är att söka Gud, en egen Gud för vart folk, och att tro på honom såsom den enda och sanna Guden. Gud är ett folks syntetiska personlig­het. Det har aldrig funnits en Gud, som varit gemensam för alla eller flera folk! Ett vart har en egen. När gudarna bli gemensamma för flera, är det ett tecken på förfall. När så skett, dö gudarna och därmed tron på dem; folken själva dö. Ju starkare ett folk är, desto mera särpräglad är dess Gud. — — — Folket är Guds kropp! Ett folk är ett folk bara i den mån det har sin egen Gud och kompromisslöst avvisar alla andra gudar i världen, och bara i den mån det tror att dess Gud skall övervinna och fördriva alla de andra. Så ha sedan tider­nas början alla stora folk trott, alla som gått i spetsen för mänskligheten. Man kan inte förneka fakta! Judarna ha levat bara för att invänta Messias och de ha givit världen en sann Gud. Grekerna ha förgudat naturen: de ha givit världen i arv sin religion, det vill säga filosofien och konsterna. Rom har förgudat folket i Statens form: de ha givit världen i arv Staten. Frankrike har genom hela sin historia bara varit en inkarnation och utveckling av tanken på den romerska guden; och om Frankrike störtat sin romerska Gud och förfallit till ateism — under en form som kallar sig 'socialism' — så är det emedan ateismen är sundare än den romerska katolicismen. Om ett stort folk inte tror, att bara det besitter Sanningen (det allena i motsats till alla andra folk), om det inte tror att bara det har till uppgift att frälsa alla andra genom denna Sanning, så förvandlas det omedelbart till ett rent etnografiskt material och ingenting annat. Ett verkligen stort folk kan aldrig finna sig i att spela en underordnad roll, nej inte ens en huvudroll, det måste ensamt få spela den absolut enda huvudrollen. Ett folk som förlorat denna tro är inte längre värt att kallas ett folk. Det finns bara en sanning; därför finns det också bara ett folk som kan ha en sann Gud, även om alla andra folk ha sina egna gudar. Guds utvalda folk är det ryska folket . . .»

Den inre ohållbarheten i förgudningen av män­niskan — vare sig den tar form av övermännisko­dyrkan eller socialistisk utopi — har Dostojevskij i grund insett och medgivit. Med övertygande dialektisk kraft visar han oss denna omöjlighet i Raskolnikovs, Kirillovs, Sjigalievs, Peter Verkhovenskijs fall och många andra. Tanken, att samma ohållbarhet skulle häfta vid förgudningen av nationen, har Dostojevskij haft svårare att smälta. Hans genomträngande intellekt har varit starkt nog att inse, men hans kärlek till Ryssland för stor för att öppet medge, att också nationa­lismen är en avgudadyrkan, ett avfall från san­ningen.

Men Dostojevskij avhåller sig inte från antyd­ningar och varningar. Sjatov är inte för ro skull en f.d. revolutionär, som avfallit. Dostojevskij har i honom velat betona en psykologisk frändskap mellan den revolutionära och den nationa­listiska villovägen. Också tanken på det religiösa avfallet kommer tydligt fram i den märkliga dia­logen mellan Sjatov och Stavrogin, varav citatet här ovan var ett brottstycke. Stavrogin frågar, om Sjatov tror på Gud:

»Jag tror på Ryssland, jag tror på dess ortodoxi, jag tror på Kristi kropp, jag tror att den andra uppståndelsen skall äga rum i Ryssland, jag tror . . ., stammade Sjatov i extas.
Men på Gud? På Gud?
Jag . . . jag skall tro på honom.»

Av denna haltande bekännelse framgår tydligt, hur svårförenlig folkförgudningen är med tron på den sanna Guden. Och det är förvisso ingen vanlig slavofil, som låter åklagaren i rättegången mot Dmitrij Karamasov varna Aljosja:

»Jag vill hoppas, att hans ungdomliga idealism och drag­ning till folket aldrig måtte urarta, som så ofta sker, i moraliskt avseende till dunkel mysticism och i politisk till blind chauvinism, två saker som äro en ännu större fara för Ryssland än det förtidiga förfall som drabbat hans äldre broder (Ivan) på grund av missförstådda och okri­tiskt anammade europeiska idéer.»

*

 

Frågan om Rysslands framtid har livet igenom ansatt Dostojevskij. I likhet med »ynglingen» har han upplevat den som »den viktigaste frågan i hela världen». Han har forskat efter svaret i olika riktningar. Han har velat tro på en stor framtid för sitt land, till välsignelse för hela mänskligheten. Men överallt i hans synkrets peri­feri stiga onda förebud upp och fylla hans sinne med den djupaste oro. Gogols oförglömligt vackra liknelse med trespannet (»O Ryssland . . . Ryss­land . . . vart jagar du hän?)» i slutet av Döda själar ger Dostojevskij i slutet av Bröderna Karamasov följande dystert profetiska vändning:

»Vår olycksaliga troika flänger huvudstupa i väg mot undergången och över hela Ryssland ha redan länge män­niskorna bedjande utsträckt sina händer och vädjat om ett stopp för dess rasande hänsynslösa färd. Och om andra folk stiga åt sidan för denna troika så kan det gott vara, inte av beundran, såsom skalden gärna ville tro, utan helt enkelt av fasa. Av fasa, kanske av avsky. Och bra är det att de träda åt sidan, men kanhända de en dag ej längre göra så, utan sluta sig samman till en stark mur mot den framilande vålnaden och sätta en damm för vår laglösa och vilda framfart, till skydd för sin egen säkerhet, upplysning och kultur.»

G. H. v. W.