[1]
Boxhill
Dorking
24. april 1921.
Käre vän!
Du har verkligen
varit bra god och jag
vet inte huru jag skall
tacka Dig för de många
och vänliga breven och
för Ditt utmärkt vackra
tal med den för mig
oförtjänta äran att samman-
föras med bröderna
Dahlström och Wrede. I
dag fick jag brevet om
utgången av rektorsvalet.
Dina tidigare uttalade
förmodanden överraskade
mig inte det ringaste.
Redan på hösten 1919
hade jag klart för mig
[2]
vart man syftade, och
flera tilldragelser under
detta läsår hade ytterligare
stärkt mig i min över-
tygelse. Jag erfor när-
mast en känsla av
lättnad över att jag inte
mera kommer att bära
högsta ansvaret för beslut
som fattas av ett konsistorium
i vilket jag befinner mig
i minoriteten. Och nu kan
jag också bättre bevaka
de humanistiska intressena
i samma församling än
jag alltid kunnat då
jag suttit som ordförande.
Jag har just skrivit ett
lugnande brev till Ernst
Dahlström, och till Åbo
Underrättelser och Hbladet
en dementi av en obskyr
[3]
notis i Svenska Dagbla-
det (avsänd från Hfors)
att jag skulle ha undan-
bett mig återval för att
nu kunna helt egna
mig åt ”den politiska
banan”!! Så lugnt tog
jag hela affären att sedan
jag genomläst många vänliga
brev som jag fick i dag
och tagit min sedvanliga
promenad i den härliga
skogen, jag satte mig ned
och skrev på slutet av sista
kapitlet i min bok – det
handlar om skilsmessor.X [i blyerts]
Begravningsbrevet roade
mig mycket – skada att
jag ej fick vara med. Idén
i det maskinskrivna uppro-
pet är mycket god och
borde kunna leda till
något.
Tack också för kortet från
[4]
Dig och Allvar Törnudd.
Det var roligt att han
gästade mitt hem och
jag skall skriva till honom.
Och nu till sist ett
uttryck av min stora
erkänsla och känsla av
tacksamhetsskuld till
Dig för Ditt arbete vid
akademien under detta
läsår för en alltför ringa
ersättning. Du har verkli-
gen visat Dig som en
sann vän, och det skall
jag aldrig glömma.
Med många vänliga
hälsningar
Din tillgivne
Edv. Westermarck