benämning på en riktning inom tysk filosofi och samhällsvetenskap anknuten till Institut für Sozialforschung i Frankfurt som grundades 1923. (Därför även kallad för Frankfurtskolan.) Sin speciella inriktning fick institutet då Max Horkheimer 1930 tog över ledningen. Till de centrala gestalterna inom Frankfurtskolans första generation hörde också Theodor Adorno, Walter Benjamin, Georg Lukács och Herbert Marcuse.
se [[praktisk slutledning]].
samhällskontrakt, socialt kontrakt, föreställningen att samhället och staten är resultatet av en frivillig överenskommelse, ett kontrakt, varigenom människorna avstod från naturtillståndets obundenhet till förmån för en samhällsordning. Uppfattningen om den sociala ordningens konventinella karaktär har sedan upplysningstiden haft en central roll inom det politiska och samhällsfilosofiska tänkandet. I våra dagar har den kontraktsteoretiska traditionen fått ny livskraft genom filosofer som John Rawls och Robert Nozick.
(lat. scholasticus, ”som hör till skolan”). Skolastiken karakteriseras av den för tiden (1100-1500-talen) typiska undervisningsmetoder. Man studerade vanligen en bok av en erkänd klassiker som benämndes som auctor. För filosofin var en typisk auctor Aristoteles men också Platons Timaios. Ämnen som studerades vid universiteten inom ramen för teologi och filosofi var bl.a. [[metafysik]], [[semantik]], [[logik]], [[naturfilosofi]], kunskapslära.
avgränsande språkbruksdefinition från den skrivandes eller talandes sida i syftet att undvika sammanblandningar eller direkta missförstånd.
inom kunskapsteori uppfattningen att människan endast kan ha kunskap om sina egna medvetandetillstånd. Jfr. [[objektivism]].
(av lat. transcendere, överskrida), vanligen syftande på det som överskrider den mänskliga fattningsförmågan. Under antiken och medeltiden hade termen framförallt en ontologisk innebörd; de så kallade transcendentalia var de egenskaper eller grundbestämningar som tillkom varat som sådant t.ex. sanning, godhet och skönhet.
(lat. transcendere, överskrida, överstiga), det överskridande/överskrida. Förklaring kommer senare.
(av lat. utilitas, nytta), moralisk doktrin enligt vilken man bör maximera den allmänna välfärden. I sin ursprungliga formulering hos Jeremy Bentham är det fråga om en hedonistisk utilitarism, där upplevelsen av lust (eng. pleasure) likställs med nytta och lycka. Bentham anser att endast lustupplevelser har egenvärde och att kvantiteten av lust och olust är det enda som har betydelse dvs. att traditionella moraliska begrepp återför på icke-moraliska begrepp. Sålunda saknar t.ex.
(av lat. voluntarius, frivillig, voluntas, vilja), åskådningar som framhåller viljans funktion i själslivet (psykologisk voluntarism) eller betraktar den som en kosmisk eller gudomligdrivkraft (metafysisk eller teologisk voluntarism).