sub specie aeternitatis
(lat.) ur evighetens synvinkel.
(lat.) ur evighetens synvinkel.
(senlat. specula´tio övervägande, observation, utforskande, av lat. spe´culor observera; utforska) inom filosofi och vetenskap teoribildning utan stöd av tillräckliga argument. Många filosofiska problem är av spekulativ natur när de inte låter sig avgöras vare sig genom konkreta (empiriska) iakttagelser eller genom formellt bindande resonemang.
(lat. subie´ctum, av subie´ctus underordnad, av subi´cio lägga under, kasta under), termen subjekt får sin moderna betydelse under 1700-talet då den kom att beteckna bäraren av medvetandetillstånd (förnimmelser, känslor, tankar). I denna betydelse används termen som synonymt med jaget eller den kunskapande människan, till skillnad från äldre språkbruk där subjekt (subjectum) betecknade en existerande substans som bärare av vissa egenskaper, medan ett objectum däremot endast betecknade något föreställt eller tänkt.
se [[cowering law-model|cowering-law modellen]].
(lat., föra in under, underordna).
1. Att underordna ett begrepp ett annat, mer omfattande begrepp, t.ex. att subsumera begreppet "äpple" under begreppet "frukt".
2. Att underordna en individ under en bestämd art (jfr. [[genus/species]])
(eng. speech act), språkfilosofisk term införd av J.L. Austin i How to Do Things with Words (1955, utg. postumt 1962) som en del av hans talhandlingsteori och som vidareutvecklades av J.R. Searle. Man studerar där språkliga yttranden ur ett handlingsperspektiv: man intresserar sig för vad en talare gör när han/hon säger någonting. Det centrala är att t.ex. ett påstående, en fråga, en befallning eller ett löfte betraktas som en talhandling.
(av gr. theos, gud), lära som hävdar existensen av en gud (jfr. ateism), som både är personlig och åtskild från (eller annorlunda än) världen, och som inte blott skapat världen utan som också upprätthåller och verkar i världen (jfr. [[deism]]).
(gr. tautologi´a, av tauto´ (to auto´), detsamma och -logi´a, en bildning till le´gα säga), upprepning av i huvudsak samma tankeinnehåll med olika ord; "att säga samma sak två gånger". Ofta formuleras en tvivelaktig utsaga i riktningen av en tautologi för att därigenom ge den större styrka. I klassisk satslogik utgår man ifrån att varje sats har ett av två sanningsvärden, sanning och falskhet. En sats som alltid antar värdet sanning oberoende av sanningsvärdet hos delarna säges vara satslogiskt sann eller tautolog.
(gr. techne, konst, konstverk, färdighet, kunnande), sätt varpå något görs eller uppnås.
1. Ändamålsriktat, standardiserat handlingssätt som används som metod för att uppnå ett bestämt resultat.
2. Användningen av verktyg, instrument o. dyl.
3. Ett bestämt ämnesområdes uppsättning av praktiska metoder.
4. Det moderna naturvetenskapligt-industriella naturbehärskandet.
(av gr. telos, mål, ändamål, slut), ändamålsförklaring. (av grek. telos fullbordan, mål, slut och -logi), tankeriktning enligt vilken så väl skeenden i naturen som mänskligt beteende, kan och bör förklaras genom svar på frågan vilka ändamål de tjänar eller strävar till. Medan teleologiska förklaringar var dominerande under medeltiden och renässansen, ersattes de så småningom inom naturvetenskaperna av mekanistiskt-kausala förklaringar från och med början av 1600-talet.